märkt hade trängt sig fram bland folket, det fions alltid män som ha ett svar på ett sådant tillrop. Se så, gossar, edra båtar äro ja jpporliga och skola, rätt skötta, vaka i hvilken sjö som helst. Hvem vågar sig ut jemte Alexander Liston och mig? Den talande var lord Ipsden. Mera klarsynta än lady Barbara Sinclair i vissa fall, sågo Newhavens fiskarhustru att denne man egde ett mod som stod på gränsen af den oförvägnaste djerfhet, och att han torde draga deras mänrer med sig i dödsfara om de lyssnade till hans uppmaning. Är det kristligt och rätt att locka våra män i förderf?, ropade de om hvarandra. Mitt lif torde väl vara värdt så mycket som deras, vill jag förmoda. Nej, ert lif, berre, är intet värdt. — När ni dör, skall er närmaste arfvinge dansa i glädje, men våra män ha hustru och barn att lefva för. Mycket rätt: jag har ej kommit att -betrakta saken ur denoa synpunkt., sade lord Ipsden. Han begärde papper och bläck; Christie Johnstone, som äfven kommit ut, hemtade åt honom. hvad han begärde och med stadig hand började han testamentera hundratemtiotusen pund åt olika håll, på ett apper com han hade svårt att hålla stila i stormen. Då han utnämnt sin testamentsexekutor och antecknat vissa, större donationer kom han till denna punkt: Christie, på hur mycket kunna dessa menniskor lefva? Här är billigt — hin, så det blåser! — tvåhundra om året ? Tvåhundrs? Femtio, nådig herre. Kalla mig ej nådig herre nu. Jag heter Ipsden och ingentipg mera. Se så, karlar — fort hit med edra namn. Åter ljöd ett nödskott från sjön. Tre män stego fram, uppgåfvo sina namn,