Aftonbladet – 28 december 1871, sida 2

hade återvändt till Granton och småbåtarne fortskredo, tungt lastade och med båda seglen uppe, långsamt som sniglar. Nyheten om den rika sillfångsten var i Edindurg innan båtarne lade till vid Noewhavens brygga; köpmän mötte Christie för att uppgöra affären med henne, och ett par bog derefter hade hon inkasserat hundra und. Klockan var omkring tolf på middagen. Christie hade tagit sig någon behöflig hvila i sitt hem. Blåsten hade ökats till fall storm och vattnet i Firth såg mörkt ut och vräkte i höga vågor. Hastigt hördes en vredgad karlröst tilltala några personer som stodo samlade på en punkt och blickade utåt sjön: Hvad; ni krypa som rädda harar bakom qvinfolken, ni! Ja, det är just rätta platsen för sådana stackare; — ni kunna stå här och se en brigg i nöd; ni kunna låta den midt för edra ögon slås mot klipporna. Hvad äro ni rädda för? här är ju ingen fara!s sIngen fara! upprepade en at männerna; är du galen? Visst är det fara; — qvinfolken vilja inte låta oss gå, tillade han med mulen blick. Qvinfolk äro ni sjelfva i edra hjertan, röt Sandy Liston; förbannelse öiver er! förbannelse öfver den stand, då jag föddes bland ett sådant fegt pack! Ett nödskott hördes från sjön. Hör ni! De tala till er; de ropa om förbarmande! Och att tänks, att af alla som höra detta rop, Alexander Liston är den ende, som är karl nog för att svara der3! påls Åter ljöd ett kanonskott. Ni hedrar er, Alexander Liston, inföll en klar och bestämd röst, hvars egare obe