gen som den kom. Til! att börja med ville: han nu icke säga något shnst, än hvad han kände och det var att hsn älzkade henne och det sade han henne. Döljande sin sällhet vid hans förklaring, menade Christie skämtsamt, att om han verkligen tyck:e om henne, skulla ban icke nekat att deltaga i deras måltiä och som Gattys matlust bade återkommit med det beslut han fattat, iogick han vinigt på att gifva henne detta prof på sin kärlek, Stackars yogling! han hade knappt förtärt en ordentlig måltid på en bei vecka; Christis satt midt emot honom och hvar gång han såg upp från sin tallrik, såg han bennes klara, blå ögon strå!a emot honom. Han käsde sig åter lycklig, sorglös och fall af nytt hopp; och Jå han efter ett par timmar steg upp för att gå, tyckte han att inga fnotgönbar funnos heta i verlden. Följande dag var Christio så lycklig öfver sin älskades sätt emot bennve, i synnerhet då hon jemförde det med den föregående tidens skechara kallsionighet, att hon besegrade sin blyghet och sökte-lord 1nsden samt frågade honom, burovida en ung målare kunde anses vars förtjent af hjelp. Ja, hvarför inte, sade lorden. Hvarpå hon berättade honom Gattys bekymmer och Ipsden lofvade genast att gå och se artistens teflor, af hvilka Christie i synnerhet prisade en såsom grufligt vacker,, föreställande, enligt hennes ord sn engelsk prest som välsignade barnen med ena handen och med den andra gaf befellving att slå ihjäl det fattiga skotska folket. Men cest egalo, sada Christie på sin skotska dialekt; för se, teflan är så grufligt väcker. Gatty kom sent hem om aftonen, men följande morgon förmådde modren honom att 4