Aftonbladet – 23 december 1871, sida 2

RE an MINE DNA KO er fälle till dessa tidsfördrif gå sig ur händerna. Alia byns unga flickor hade naturligtvis en fästnan; det väckte derföre ett ej ringa uppseenda att Christie Johnstone ej ännu hade någon. Förbällandet var, att hon var en al byns rikaste flickor och ingen vågade göra henne ett anbud, hvartill hon ej heller syntes uppmuntra någon, glad cch logn och stolt som hou var. Men hvad Newhaven icka gisste, dat vet jag och om läsaren vill följa mig till Edinburg, skall jag berätta en sak. FEMTE KAPITLET. Ett litet sällskap artister hade varit ute 3 ett ströftåg för att måla och kommo-nu åter till Edioburg; tre af dem voro skottar, Jones, Hyacinth och Groove; de båda förstnämnde unga, den sistnämnde femtio år gammal. I spetsen för expeditionen stod en engelsman, Charles Gatty, ung, frisk och full af glada förhoppningar; hans steg voro raska och spänstiga, hans sätt lifligt, notan att vara stojande. Hvilken herrlig dag! utbrast han; solen tycks glömma öfver hvilket land hon lyser, så strålande är dess sken; allt är gynnande för konsten; vi skola vinna segern!s Och den unge konstnärens ögon lyste af hänförelse. Verlden skall inte för alla tider hålla till godo med flärd och falskhet. Att instängd icom fyra väggar måla ett landskap! Jag svär vid solen att det inte blir sanning, Redan kontarersa af en vy måste betraktas för att kunna utföras och burn skall då micnet kunna förvara de millioner fina vexlingar i dagrar, skuggor och färger? Hvem förmår behålla dem i sin ejäl och stängd i sitt rum flytta dem på duken? Ingen, bestämdt ingen; det säger jag, Charles Gatty. Vältaligt, det måste jag sägar, inföll Joner,