Aftonbladet – 22 december 1871, sida 2

Signaturen C. Rörande denna signatur tyckes, till följd af några blads enfaldiga eller illvilliga utläggningar, en förklaring hafva blifvit nödig. Det var vid öfverlomnandet af min uppsats om det fransk-tyska kriget, som herr redaktören af Aftonbladet ifrågasatte, huruvida icke ändå, i anssende till ämnets mångfaldiga behandling i tidningar och broschyrer och för behöfligt särskiljande, åtminstone en signatur borde utsättas. Mitt svar blef, att man jua, i fall så ansåges nödigt, kunde beteckna uppsatsen med ett C. Att detta C. skulle, likasom för att ersätta ett titelblad, få sin plats öfver uppsatsen, var då lika litet min mening, som i fråga om den senare uppsatsen, utan får väl härledas från ett missförstånd. Att signaturen, sedan den en gång blifvit begagnad, icke heller kunde ändras, utan att blifva en förfalskning af sig sjelf, torde ock vara klart. : På någon kollision emellan mitt anspråkslösa C. och någon hög persons poetiska signatur kom jag icke att tänka. Hade jag än kommit att tänka på likheten emellan dessa signaturer, såsom utgörande samma bokstaf i alfabetet, så skulle det ändå icke fallit mig io, att någon kunde misstänka samma höga person för att vilja i tidningssrtiklar blottställa sig för de harmsna utgjutelser, med hvilka det var gifvet awt så fosterländska åsigter, som dem jag vågat uttala, . skulle komma att från ett visst håll bemötas. Och i alla fall och slatligen lärer en signator, som utgöres af begynnelsebokstatven ett namn, städse få anses berättigad, huru måvga andra namn än må med samma bokstaf börja. Der en sådan signatur och unjer sådana förhållanden, som de här ifråsavarande, vållar missförstånd eller genom livillig tolkning får sken af usurpationn, der xommer väl sädant doraf, att man vill hafva saken så betraktad. Vissa tidningar med ina ofosterländska sympatier och sitt pxrtisiune hafva allenast omfattat eller velat skapa ett tilltälle att på omvägar och indiekt angripa äfven den höga persons svebska yone och tänkesätt, om helgden at hvars ignatur de visa sig så ömma. I dessa arsrepp ligger emellertid ett erkäcnande, hvilet gläder oss. Så vida gamla märken stå i, skola sådana angrepp, långt ifrån att sagna ett visst parti, tvärtom i sin mån lifva vårt folk till aktgifoiog på tidens tecken ch kraf samt till beslutsam och värdig omanko för egen ära och sjelfständighet. Eller är det deröfver man ondgöres, att vi emte penningen och besutenheten, velat rkänna äfven personligheten och intelligenjen såsom samhällsmakter? CC