Aftonbladet – 22 december 1871, sida 2

Medan han ännu var stadd i dessa fanderingar, hvem kom in, om icke Christie Johnstone. Hon började: Jag har kommit att tänka på saken och att det inte var så, zom den gode läkaren menade. Ni skall ej kasta ut er barmhertighet, så som man kastar ett ben till en hund; ni skall sjelf gå till Jess Ratherford, unga herre. Flacker Johnstone, som är min bror, skall visa er vägen. Men huru skall din bror känna mig? Huru? Emedan jag skall gifva honom beskrifning på er. — Han skulle våga låta er gå förbi obemärkt!s Christie återlemnade pundsedeln och en ny liqvid skedde, hvarefter hon gick, Vid dörren vände hon sig om och yttrade: Jag är er mycket förbunden för er bi telse och er godbet., hvarpå hon med en näm böjning på hufvudet, som kunde anst: en drottning, kysste sina fingerspetsar och ick. g Då lord Ipsden några minuter senare begaf sig at för att promenera, var nästan det första föromål som mötte hans blickar en vacker gosse, oproportionerligt bred emot sin längd, förmedelst blå flanell och en blå kavaj deröfver, hvilken gosse stödde sig mot en vägg med händerna i fickorna, en bild af det mest obesvärade lugn. Denne unge man var Flacker Johnstone, för närvarande fjorton år gammal och alldeles lik sin vackra syster, om man tänker sig hennes angigte ingnidet med valnötsolja; en liten moralisk skiljaktiget är äfven att anmärka: Christie var den ästa flickan vid hela gon brodern var en tjufpojke, för öfrigt lika klippsk som hon var iotelligent. Gossen lät lorden passera sig förbi, under det han hela tiden höll sina blickar fästade på honom och jemförde honom med den bes