Aftonbladet – 21 december 1871, sida 3

I drinkrnes antal, emedan han arbetade ordentht alla dagar och icke heller kom öfverlatad till sitt hem, men som dock vant sig st använda en stor del af sin veckopenniogpå krogen. Genom en tillfällighet kom hanitt stöta sig med krogförestånderskan och indvek derigenom att besöka henne på en rcka, då han till sin förvånin? fann, hura mycet penningar han bade att på lördagsaftoen lemna till sin hustru för uppköp af mato. d. Han beslöt nn, att fortgå på den bättinrens bana, som han beträdt, hans välmåg ikades efter hand och han lefde nu ett lyelig: familjelif med sin hustru och sina barn. -— Milkessnören och jernfjettrar af Maude Jean Frmc. Ölvers. at M. B—å. (Stockholm, Sigric Flodin.) Detta är en, måhända nog saw, men just derföre så mycket mera sorglig beättelse. Den låter oss lära känna två una män i Australien, den eda boende i ett golt ,ch bildadt hem, emgifven af idel kärlel, i det hans mor och systrar göra allt för ati lita honom känna hemmet behagligt; — der andra deremot en främling på; platser, som öflvergifvit sitt kära England för at ejka sin lycka i detta fjerran land. Och hem af dessa två kunde föregå den andra ned godt exempel? frågar läsaren. Jo, den sim bade ingen annan att stödja sig till än sn Gud och sin egen kraftiga vilja att arbta sig framåt, under det den andra så småringom söndersiet alla de band som borde lafva qvarhållit honom vid hemmet, liksom lade de blott Varit fina silkessnören och lät i stället fjettra sig af dåliga stallbröders jerntedjor, så att han sjöak ålt djupare och djupare och slutligen blott genom det bittraste idandets och försoningens skola kunde återskänkas till samhället och de sina. Med fin och lätt penna är, liksom i förbigående vidfördt, baru jast de som med glädje skulle ha relat gifva sitt lif för den unge mannen, kanke till en stor del sjelfva bidrogo till hans harza de beständigt sökte dölja för hane änga, rättrådige fader de, i början så små elsteg, ban lät komma sig till last, huru de, ör att roa honom i hemmet, ofta framtogo sortleken då visserligen inga andra spelvinter voro tillåtna än bakelser, men dock med len följd, att detia lilla oskyldiga tidsförrif lät honom lära känra all den retolse om ligger i de målade kortiapparne, och ura allt detta, i förening med hans medödda lättsinne och håglöshet för allt anträngande arbete så swåairgom ledde honom brenten -af sin undergång. — En liflig driog få vi dessutom i boken af lifvet vid idistrikten och den bör i det hela taget ara en i alla afseenden både lärorik och omelande lektyr för ungdom.