Aftonbladet – 19 december 1871, sida 3

Med dessa ord förde Saunders en kambriksnäsduk till sina ögon och smög sig lika tyst ut ur rammet som han hade kommit. Lorden föll i djupz tankar. År det mitt sinne eller min kropp som är sjuk? Doktor Aberford! — så orimligt! — Saunders är en narr; doktorn skall få ordinera något åt honom, i stället för åt mig; vid Jopiter, det skulle vara ett väl förtjent straff. Han drog munnen till ett matt leenda. Se här hvad som gör mig sjuk, han läste åter det olyckliga brefvet. Jag gör ingenting! — grymt, orättvist, suckade han. Jeg kunde, jag ville ha gjort hvad som helst, för att behaga henne Mylord lada ned sitt hufvad på soffxudden, han önskade i denna stund att få dö, — lifvet syntes denne, af lyckaus håfvor bortklemade man, som ett öde rum, en vissnad blomma, — ön balsalong der morgonljueet trängt sig in och hvarifrån musiken, rörelsen, skönhetea hafva flyktat. Doktor Åberfords, anmälde Saunders. : Lorden väcktes ur sina dystra drömmar vid att doktorn med raska steg och under det han häftigt drog af sig handskarna, kom rusande in i rummet. Kontrasten mellan honom och vår stackars rika magnat var nästen otroligt stor. Här låg på en soffa lord Ipsden, en af d2 mest distingerade unga herrar i Europa, — en varelse, ur ständ till ett oartigt yttrande, en vulgär åtbörd; en gentleman utan en skymt af affekteradt anspråk men med ett sätt att vara, så utsökt fint, att det måste vara hvarje dandys förtviflan. — Till honom kom doktor Aberford, varm och högröstad. Aberford var ett sådant qvicksilfverlikt menniskoklot, som man understundom får e; — egentligen testå de af två klot: det ena är hafvudet, skalligt rundt, skinande; kroppen