Aftonbladet – 19 december 1871, sida 3

Snart efter detta slut på frierist reste Barbara till Pertshira och lemnade sin kusin döfvad af ett slag, som hon trodde skulle vara blott såsom en liten rispa för en person af hans karakter. Lord Ipsden försjörk i en ännu större liknöjdhet, än innan han hade lifvats af det falska hoppet. Nu blef hela verlden för honom alldeles mörk och öde; han orkade hvarken företaga sig något eller resa någonstädes; till elut blef han lika blek som ban var likgiltig för alit och då fann hans kammartjenare Saunders det vara hög tid att söka hjeip för sin herre. John Saunders var ett mönster för alla kammartjenare. Han had2 varit hos sin herre alltsedan denne lemnade skolan och genom sina verkligt goda egenskaper gjort sig omistlig, på samma gäng som han till sin egen tillfredsställelse och på det mest undfallande sätt lyckades genomårifva sin vilja. Hura dermed nu förhöll sig — det vissa var att Saunders tog sitt parti och skref en biljett till doktor Aberford, anhållande om ett besök af läkaren för hans herres räkning. Ett par timmer derefter kom Sacnders med tysta steg in tili lorden och yttrade, ej utan en viss hemlig oro, med sakta, sorgsen stämma: Mylord, er svaga helsa ioger mig stor oro och med mylords benägna tillåtelse, har jag skickat efter ,doktornv. Hvad! År du tokig, Saunders? Jag är ju alldsles frisk.. Jag ber ödmjokast om förlåtelse, men mylord är ganska rjuk och doktor Aberford kommer straxt.. Du kan gå, Saunders. Ja, mylord. Jag kunde verkligen inte hjelpa det; jag har öfverskridit mina rättigbeter, det vet jag, men jag uthärdade ej att stå lugnt och se mylord dö, tam för tum