Aftonbladet – 18 december 1871, sida 3

, men uppoffringen får icke på derhän, att anärs än jag sjelf derigenom blir lidande. Den arbetare som för sina kamraters skull afsäger sie någor I fördel, till följd hvaraf icke blott han sjelf, utar Jäfven hans hustru och baen, ja, kanske hans gamle föräldrar måste underkasta sig umbäranden, der är långt ifrån någon god kamrat, men han är med all säkerhet en dålig make, fader och menniska DA man derför icke har rätt att underkasta sig andra uppoffringar än för egen person, har man ej heller rättighet att af siva kamrater fordra större uppoffringar, än de kunna bära. Så har dock ofta varit fallet. Under den nu pågående striken i Newcastle bafva arbetarne underhållit medelst tillskott från andra arbetsklasser, hvilka till en början uppgingo till endast två rikedaler i veckan, men sedermera stigit till sex... Dessa medel utbetalas af personer, som långt ifrån att ega öfverflöd på penningar, tvärtom ofta äro i saknad af hvad till deras nödtorftiga uppehälle dagligen erfordras. Helt annorlunda blir förhållandet, om arbetaren har någon besparing att stödja sig vid; om han under den goda dagen adlagt så mycket, att han derpå kan lefva någon tid, kan det under vissa omständigheter vara klokt och berättigadt, att han söker visa sin oafhängighet af arbetsgifvaren. Jag bör kanske icke här förbigå en omständighet, som i sin mån bidrager att ställa arbetaren i en fiendtlig ställning till öfriga samhällsklaeser, och det är den helt och hållet ogrundade föreställning han har, att i aflöningen medelst dagapenning skulle ligga något för honom förnedrande, eller att det icke skulle vara förenligt med begreppet om det menskliga värdet, att någon lefver på en dagspenning. Denna fördom är icke allenast oförnuftig, utan deu är äfven farlig, och jag tror mig hafva tillräckligt klart visat, huru all den poligärelso, en menniska åtnjuter för de tjenster hon vigat andra, i sjelfva verket icke är någonting annat än en dagspenning. Alla hafva de in dagspenning, såväl läkaren som presten, den civila embetsmannen som den militära, utan -att de deraf finna sig på riogaste vis förnärmade i sin värdighet. Jag ser då icke något skäl, hvarför arbetaren skall vara mera granntyckt. Den enes lön skiljer sig från den andres endast med afseåter beror af tjenstens storlek, den må nu afse ett rent andligt arbete eller ett mera materielt. Om ock den åtnjutna lönen icke skulle vara fullt så stor, som rättvisan tyckeg kräfva eller de inåustriella förhållandena medgifva, så ligger dock alltid ett stort värde uti dess beräknelighet till en fix summa, som af inga arbetskopjunkturer låter synnerligen förändra sig. Under det arbetagifvaren får se sig om hvar han skall blifva ersatt för gin möda, måste han alltid i främsta rummet sörja för att hans arbetare erhålla sin fulla rätt. Den äldsta form, hvarunder arbetslönerna utgingo, var kost och husrum, men ingenting vidare. Denna lön var visserligen oftast mindre än hvad arbetaren gjorde sig förtjent af, men dertill kom, att erbetsgifvaren hade omsorg om gina arbetare under hela deras lifstid. Detta var onekligen ett vackert och patriarkaliskt förhållande, men tidsandan har gått i en annan riktning och numera vill bvar och en hushålla för sig sjelf och följsktligen äfven ansvara för sig sjelf. Den arbetare, som undfår sin aflöning pr dag eller vecka, är redan derigenom så att säga sin egen herre, och ban blifver det alltmera, då han förstår att aflägga någon del af sin inkomst för att dermed köpa sig ytterligare fribeter. Det är hans rättighet att ende på beloppet, hvartill den utgår, och detta genom sitt arbete förvärfva icke allenast så mycket, att ban derpå kan draga sig fram till dödlagar, utan äfven hvad som fordras för att godtsöra det förlag, han nödgats TR af andra såsom medel att ernå nödig ekicklighet för utförande af arbete utaf högre slag. Så beräknas ock len lön, staten gifver sina tjenstemän, räcka icke ullenast till fyllandet af deras behof sedan de tillrädt sina respektive tjenster, utan äfven till ertning för de omkostnader, som varit förknippade med deras uppfostran. Jag ser, att den tillmätta tiden redan är förliden, nen boppas, att i dag åtta dagar till få återkomma till lågra ämnen, som hafva ett nära sammanhang med rågan om arbetet. Vi skola då till en början fåta 038 vid kapitalets uppkomst och raöjligheten ör åfven den ringare arbetaren att efter hand inna inträde i kapitalisteroas led, sarbt se till, wurovida der icke finnes någon annan ski:nad meian de olika slagen af rikedom än den, som snokred af sjolfva siffran. För min del tror jag, att det ones äfven en artåtskilnad, hvilken jag skall söka ärmare otveckla och det är möjligt, att vi skola finna 4 ecken, som tyda derpå, ati äfven de lasser, vilka under nu rådande ekonomiska system äro a mest lidande hafva anledning att för framtien hyga ett lifgifrande hopp om förbättrad ställiog. Deasa äro de ämnen, som jag vill göra till föomfl för någon timmas samtal, då, såsom jag hopas, jag om onsdag får här åter möta någon större el af den åhörarekrets, jag 1 dag haft glädjen se amlad omkring mig. Innan jag slatar, vill jag tillägga en liten anekot om arbetsföreningarna såsom ctt bevis derpå, it icko allt som glimmar är guld och att ke allt ädelmod vid närmare påseende inneår någonting så särdeles ädelmodigt. Ingen kan eka, att det icke ligger någontiog vackert deri, it den ene fattige hjelper den andre och att han sd penningar understödjer den arbetare, som geom att intaga en passiv hållning gent emot sin riocipal, verkar för det mål, de begge åstunda, irbättring i arbetarens ställning, men det har gifits tillfällen, då med sådana ssmmanskott, lemnade nder sken a? den största välvilja, åsyftats något elt annat. Så lemnade engelska arbetare för nåra år sedan till sina fratska yrkesbröder underöd på ett sätt, som är ganska betecknande med seende på den atora och ädla gemensamheten cbetarförevingarne emellan. Förhållandet var i orthet följande: Likasom i Stockholm alla karlar ka skaffa sig nya hattar hvarje första Maj, så åste hvarje parisare skaffa sig en ny hatt till den rsta Januari och det skulle anses som en förfärlig ycka; att denna dag nödgas visa sig ien mindre tyg bufvudbonad. Af denna omständighet sökte atimakeriarbetarne begagna sig, då nyåret 1867 Ustundade, och ställde så till en strike. Arbetsfrarne funno sig emellertid och fyllde genact na lager med engelska battar och följden bief, t da engelska hattmakarne i en hast förtjenade ycket penningar. Förtjusta håröfver samman;öto de en ganska betydlig penningsumma, den ; öfrersände till de bland yrkesbröderna i Frankke, hvilka gjort arbetsinstållningen, med uppmang till dem att hålla fast vid sin föresats och så nro som möjligt förblifva sysslolösa. Hvem som srpå skulle skörda vinst, var allt för lätt att inse oe Paris hattmakaregesäller återgingo till sitt bete. d id