Föredrag i Slöjdskolan. Brukspatron Bergstedt höll i går afton ? vanlig tid sitt fjerde föredrag om arbetet och dermed sammanhang egande frågor. Tal af. handlade?derunder hufvudsakligen frågan on arbetsinställningars up Hans ord, för hvilka vi en så utförlig redogörelso zom möjligt, löd 3 : ungefär sålands: Den, som sysselsätter sig med ekonomiska iakttagelser, kommer ofta nog på ganska besynnerliga fanderinger. Här är en fråga, som icke börer till de minst kuriösa, och det är den, huru mycket en sak är värd. Det är en fråga, som har sin stora betydelse för det dagliga lifvet, alldenstund den enskilda menniskan ganske lätt kan låta lura: sig att betala en sak öfver dess värde, likasom hon också stundom försummar att i rätta ögonblicket göra sina uppköp af den vara, hon för tillfället behöfver, med andra ord, låter den gå sig ur händerna. En gammal man, en frihetens vän, Benjamin Franklin, bar ur rent praktisk synpunkt och det på ett ganska lyckligt sätt besvarat den fråsan, hura mycket en sak är värd. Han harnemligen sagt, att den, sor börjar med att köpa hvad ban icke behöfver, slutar med att sälja hvad han dehöfver,. Dermed kan den praktiska sidan af frågan vara affärdad, ty detta svar innebär den tydligaste anspelning på de så kallade falska behofven, och den största lefnadakonst är ovedersägligen den att veta skilja mellan de falska och de rätta behofven. I afseende på sjelfva grund, det vill säga på dess teoretiska dol, är frågan ice mindre märkvärdig och just derpå hvilar till en stor del den vetenskap, som sysselsätter sig med de ekonomiska företeelserna. 1 största korthetskulle den kunna besvaras ungefär så: en sak är värd hvad den förnuftiga menaiskan finner lämpligt betala den med — jag säger med flit förnuftig, emedan tokar finnas, som äro färdiga att köpa allt, utan att fästa afseende på något pris, ehuru deras antal dock lyckligtvis icke år så stort, att de kunna bestämma en varas värde, hvilket endast och allenast beror på hvad den förnuftige vill uppskatta den till. Han betalar nemligen icke obetiogadt hvad afnämaren fordrar, utan han gör tvärtom motstånd mot dennes anspråk, så snart de öfverstiga produktionsvärdet. Producenten åter, eller rättare sagdt den, som afyttrar en vara, förförstår sig väl på att begagna gig af vissa små konstgrepp för att i möjligaste mån höja värdet ho3 den produkt, han har att aflåta, och han motverkar derigenom det möjliga prisfall, som skulle omintetgöra produktionen. Produkter af menskligt arbete finnas dock, på bvilka grandsatsen om tillgång och efterfrågan eller åtminstone den om den oundvikliga striden mellan producent och konsument icke kan fullt tillämpas — jag menar konstföremål och hvad som benämes kuriositeter. Så säljes till exempel en tafla af Raphael eller Rubens icke till produktionspriset. Samma är förhållandet med sällsyntheter, inom hvilket fack som helst, exempelvis med böcker och skrifter, hvilka, oaktadt deras innehåll kan vara underhaltigt nog, blott för ålderns skall snart sagdt uppvägas med guld. För att återgå till de egentliga konstskatterna vill jag under ett ögonblick erinra om en sak af icke så ringa intresse. Om här eller annorstädes skulle blifva veterligt, att en tafla af Raphael, exempelvis den som föreställer den heliga jungfrun med barnet, den så kaliade Sixtinska madoanan, vore undangörad i någon skräpvrå, är det tänkbart, att den af konstkännare blefve betald med hundra tusentals, ja, med millioner riksdaler Det är tydligt, att den enskilda menniskan icke har något nödvändigt behof af en sådan sak, som ångt ifrån kräfver det dagliga lifvets behof, men ler finnes dock en omständighet, som är bestämmande äfven för dylika sakers värde, och det är i första rummet de stora konstsamlingar, hvilka till hvad pris gom helst böra ytterligare ökas, och i let andra de enskilde konstälskare, som befinna sig i så lyckliga omständigheter, att de, med förviseende af de dagliga lefnadsbehofven, kunna offra snart sagdt hvilken summa som helst för att ullständiga sina samlingar af kuriosa. På samma sätt förhåller det sig med de framställande eller återgifvande konstnärerna och den vetalning de betinga sig. Om vi besinna hvilken ön en Adelina Patti eller en Christina Nilsson åtojuter, måste vi förvånas, så mycket mera som det cke längre är behofvet, som der är den bestämmande faktorn, utan beror deras arbetslön af en nängd andra omständigheter, såsom mode, fåfänga och mensklig fördom. Det finnes nemligen många menniskor, gom anse sin tillvaro förfelad, om då cke kunna säga: jag har hört eller sett den eller len konstnären, jag fann den så eller så, med ett ord, jag har varit der, hvarest många andra menniskor icke varit. Deri ligger till en stor del orsaken, att konstnärliga produktioner ofta nog vinna en otrolig belöning, och att de som utöfva dem komma i åtnjutande af årslöner, uppgående till lera ahundratusen rdr. De, som bidraga till dessa löner, betala sin andel icke allenast derföre,att de få njuta af en stor och skön konstföreteelse, som för deras andliga lif kan vara välgörande, utan pmedan det är dem en slags hederssak att kunna åberopa sig deraf. Det hände en gång, att då kejsarinnan Catharina II i Ryssland stod i underhandling med en berömd taliensk sångerska, som hon önskade engagera vid hofteatern i: Petersburg, denna begärde en årlig ersättning af icke mindre än ett hundra tusen rubel silfver, det vill säga tre hundra tusen rdr svenskt mynt. Kejsarinnan förmäles då hafva anmärkt, att en sådan lön vore tillräcklig för hennes äldste fältmarskalk, hvarpå sångerskan i sin tur skulle hafva svarat: då är det skäl, att eders kejserliga majestät låter sin äldste fältmärskalk sjunga för sig. Så ungefär förhåller det sig med dessa arbetsproduktioner, som ej falla inom det dagliga lifvets synpunkt. Deras värde är beroende af en mängd förhållanden, som icke kunna bestämmas efter de vanliga lagarne för menniskans behof, men som i allt fall komma under den lag, vi vid föregaende tillfällen sökt skärskåda, nemligen lagen ör förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Vi hafva sett, huru arbetsvärde grundar sig uteslutande på denna lag, och att det icke låter reglera sig af några åtgärder från statsmakternas eller andra myndigheters sida. Vi känna ock, huru en närmare bekantskap med de ekonomiska företeelserna ledt tänkare att med skärpa uttala sig mot hvarje obehörig inblandning i omsättningen och aftalet man och man emellan. Dessa tänkesätt ha så småningom gjort sig gällande i lagstiftningen och man har nu kommit derhän, att det står hvar och en fritt att på erfarenhetens grund bestämma värdet af sina tjenster. Man har således i detta afseende ändtligen kommit till ett system, men beklagligtvis gifves det icke något sådant, tillräckligt att ur verlden utestänga all slagsnöd d: k en del tänk: