—— --IFrirniEekeb— — nnJJJ— nägra besvärliga flugor. Herr Hvide stannade i detsamma vid ingången med en åtbörd, såsom hade han varit färdig att taga ett steg tillbaka. Derefter lyfte han på hatten och försäkrade, att han var mycket ledsen öfver att han stört fröken, han hade icke kunnat ana, att hon fanns der; hade han det, skulle han visst tagit sig till vara. Fröken förklarade härpå, att hon alls icke blifvit störd. Hon hade för ingen del sökt ensamheten, utan endast svalkan, och i den bersån var det då svalt; men tillika så dystert, att hon alls icke hade någonting emot ett gladt sällskap. Ja skulle då önska, att jag kunde vara glad, sade herr Hvide och såg obeskrifligt mjeltsjuk ut, riktigt glad ännu en gång i lifvet, så att jag icke kom att efterlemna ett alltför oangenämt minne hos er, fröken.s Och härpå steg han in och satte sig på bänken ett stycke ifrån henne och började betrakta marken, under det att hon fortfor att flägta bort flugorna, som tycktes hafva blifvit ännu näsvisare än förut. Menx, återtog herr Hvide, ;när ögonblick, som blifvit oss dyrbara, måhända alltför dyrbara, sjunka ned emot sin afton, så vill det också gerna blifva afton i värt sinne. Det skulle vara mycket roligt, om herrarne trifts här, anmärkte fröken. Murv dermed förhållit sig, har ni nog sett, smålog han. Det har känts såsom hade himlen varit blåare, solen varmare och klarare här än annorstädes. Sådana dagar gå fram öfver själen såsom en vår... Mitt lif har just inte varit så rikt på vårliga stunder. De här hafva också trängt så mycket djupare in. I det kommande färglösa skall jag minnas dem.