— nn — 8 nm— ——— ——————— ——— liga platser, der jag genomlefvat så många ögonblick af den renaste lycka. Jag vandrade först nedåt jordgabbarne. Trädgården låg så poetisk, solstrålarne bröto sig emot grönskan och lät det herrligaste skimmer af grönt och guld strömma öfver gångar och rabatter, under det att växterna liksom flämtade fram den ljufvaste arom af upplösta blomsteroch bärångor. Allt föreföll mig till och med skönare än be plägade. Saken var att jag skulle lemna let. Jag lade mig ned på marken, derjag brikade, i den döljande skuggan af några buskar och försjönk efter hand i ett slags svårmodig letargi.j Jag väcktes efter en stund ur denna genom lätta steg, Det var fröken, gom kom sväfvande på sandgången, som ledde ned till den ensliga löfsalen, dit hon också trädde in. Hon hade hela dagen varit särdeles munter och ännu mera solskimrande än vanligt, och hon kom också nu så glädtig och frisk, som hade tanken på vår stundande afresa gifvit henne en förnyad dosis ypperligt lifsextrakt. Jag tyckte nästan, att det var skamligt af henne att se ut på det sättet, på samma gång, som jag undrade hvad hon skulle här nere att göra. Jag följde henne med ögonen. Hon satte sig ned på bänken, just der herr Hvide brukade sitta och rita med sin käpp, och bäst det var, började hon också peta i jorden med sin parasoll. Under det hon som mest var fördjupad i denna djapsinniga sysselsättning, hvilken jag började tro hörde enkom till löfsalen, så förnummos nya steg, dystra och högtidllga, på sandgängen. Det var herr Hvide, som långsamt nalkades. Fröken upphörde hastigt med sitt arbete i jorden och började i stället med parasollen jaga bort KK