Då han nära nog, man kan säga, med en djup suck beklagar att man numera knappast kan skilja vänner och motståndare från hvarandra, göres det helt visst vid hågkomgten af den lyckliga tid, då detta verkligen var en förtroendeuppgift, hvartill inom stånden — åtminstone inom borgareståndet — åtskilliga ledamöter nära nog uteslutande lånade sig. ov Sedan fraktionerna också på sådant sätt lyckats skilja emellan vänner och motståndare, lade man den sålunda erhållna kännedomen till grund för uteskottstillsättningar, och derefter herrskade man sedan med ofelbars makt. Ordets frihet kunde visserligen ej qväfvas, men artikelförfattaren vet huru det jäste i sinnena. Men i följd häraf förefanns också ingen verkligt sann, på moderation och aktning för andras öfvertygelse grundad styrka, utan en fast mera helt och bållet tillkonstlad. Detta ådagalades också allra bäst den sista stånderiksdagen 1865—1866, då den afgörande timmen för representationsförändringen slog sitt sista slag. TVvid riksdagens börjsn inträffade nemligen dä, till följd af den systematiskt genomförda intoleranse0, att den förat allherrskande fraktionen helt oxirmodadt af motpartiet öfvermannades och spra2des. Ögonblicket — vi erinra oss det — var san-erligen tragikomiskt. Det var tragiskt i betraktane af den stora fråga, som förelåg, men komisk! i betraktande af personalen. Reformen haov tvoligtvis äfven, i följd af den nya segrande ncktionens triumf och dess kända tendenser, blitvit förkastad, hade ej interiören inom borgareståndet genast fått sin skildrande penna och den stora allmänheten sälunda ögonblickligt blifvit invigd i mysteriet. Det var dessa skildringar, gom, derigenom att de troget återgåfvo situationen, ånyo lifvade den sprängda fraktionen till mod och förtröstan. Det var dessa skildringar, som, vandrande genom hela den svenska tidningspressen, eldade landet. Det var slutligen också dessa skildringar, som, om ock indirekt, i icke så ringa mån föranledde städer och orter, med Göteborg i spetsen, att genom till Stockholm afsända deputationer frambära landets mening. I följd af detta, och mycket mer som härtill ekulle kunna läggas, måste vi fråga: Är det verkligen möjligt att artikelförfattaren kan sucka efter de gamla ståndoriksdagarnes okifv? . ller ligger den innersta intentionen i hans uppsats väl deri, att förebrå de nuvarande kamrarne att de icke tillräckligt kifvas, eller att de, genom att icke förvandla allt till kif, förlora i kraft och förmåga att gent emot regeringen antaga samma mäktiga, ställning, som borgareoch bondestånden under ståndsriksdagarnes tid, eller att, genom exempel af det ädla kifvets förr så mäktigt pulserande litekraft, sporra dem (kamrarne nemligen) att i kifvets tjenst höja sig till samma ståndpunkt som sina ädla föregångare, stånden BRANTEN