MANA samma. lyftning som vi eller samma förmå att höja sina tankar ifrån en lumpen tideräknings prosa upp till något bättre och skönare, så hade vi väl åtminstone ända till vintrens inbrott fortfarit att stilla vagga fram emellan Schönarks poetiska ljufligheter. Men den som icke kunde glömma af tidens lopp, det var, tyvärr, hennes nåd. Den dagen, som vi kommo, prickade hon ut i sin almanacka, och för hvarje dag, som vi sedan fortforo att bibehålla vår så lyckligt förvärfvade position, prickade hon om igen, och på detta ledsamma sätt fick hon till slot ihop ett riktigt radbaud, vid hvilket hon öfvade sin morgonandakt och stärkte sig till den förestående dagens skärmytslingar. Men allt efter som radbandet förkofrade sig, förminskedes hennes tålamod tills det en vacker morgon befanns vara alldeles slut, hvilken beklagliga händelse kom henne att hissa krigsflaggan på ett så betänkligt sätt, att vi tappade koncepterna och fingo beqväma 0ss till kapitulation. Detta var ingen rolig sak, skall jag säga. Om vi skulle hafva rest ifrån ett tråkigt ställe och icke vetat, hvart vi skulle resa, så hade det väl gått an; men att resa ifrån Schönark, der man mådde så väl och till på köpet riktigt i grund veta, just kvart man skulle komma, det var värre. Den sista dagen var också bokstafligen en bedröflig dag. Man kunde se på oss, att våra bjertan voro liksöm öfversvämmade af de bittraste afskedskänslor. Bleka och tysta packade vi ihop våra saker, och bleka och tysta begåfvo vi oss till den sista middagen. (Vi skulle resa kl. 5 följande morgon.) Jag minns, att jag åt förtvifladt, och att jag derefter, gripen af det djupaste vemod, fann mig, manad att ännu en gång — den sista — begifva mig till de oförgätliga, ens