pare. och bondeståndens årliga tillväxande samt adelns och presteståndets årligen aftagande inflydj telse, hvarigenom på längd ingen regering kunde na våga stödja sig Då de båda senare, voro sånppenj, bara, att redan i denzå stund, om gamla ordningen I N fått fortgå, de förenade borgareoch bondestånden St skulle varit vida mäktigare än riksdagens nuvarva rande andra kammare på lång tid kan blifva. de Vi klandra ej att konservativa element ingå i!gk riksdagsordningen; men vi beklaga, att svenska ns folkandan är så lätt insöfd, som den visat sig vara genom det sömnpulver, som representatiopsförändringens vind medfört, och hvarigenom svenska ly demokratien sofvit bort fem år. Ty hvad har dendsa redan femåriga nya representationen uträttat? Vilde frukta, att landshöfding Sparre hade rätt, då han (de i vårag i Andra kammaren på sitt expressiva språk yttrade: icke ett fnaski En så negativ femårepem riod kan knappast hos gamla representationen uppvisas. Den nya har egentligen visat sin kraft ge-im nom alltjemt ökade skattebördor, och der ligger gi ett nytt bevis för dess inrättning i mer aristokrar tisk anda än den gamla. Ive Det är vår öfvertygelse, att en slug regering kan lättare handskas med den nya representatioa nen än med den gamla. En ovis regering kan Fa dock möjligen möta starkare motstånd hos, den är förra — derpå äro årets händelser ett bevis — ri helst om flera dess vapendragare, äfven de manlm minst kunnat vänta, visa gig anse hela den storala kärnan af folket blott som en mjölkko, en beskattsi ningsmaskin, värd att offras upp, och stort inz genting annat. d Så långt Kristianstadsbladet. in Hvari ligger nu den djupsinniga meningen ti i hela detta brokiga oråbraskande? m Ligger den deri, att vi hade det politiskt er bättra under ståndsindelningens och stånde-!D riksdagarnes tid? o fr Månne likväl de klasser, som då voro helt te och hållet uteslutna från representationen, äfolvi ven så tänka? ti Månne det förra bondeståndet, som dåen-(v dast utgjordo la:del af representationen, mens deremot nu icke blott i väsentligaste mån,!d ehuruväl medelbart, utser och väljer ledamö-!b terne i Första kammaren, utan jemväl till minst två tredjedelar, om ej tre fjerdedelar, dominerar valen till Andra kammaren; månne, säga vi, bondeståndet äfven har skäl att deri instämma? Månno de arbetande klasserna äunu då också egde någon ens den aflägsnaste förhoppning att — vare sig förr eller senare — jemväl äfven kuona vinna politiskt erkännande? Månne icke ståndsförfattningen, så länge den existerade, i sjelfva verket var en fullkomlig dammlucka för folkets behof att på ett parlamentariskt tidsenligare sätt fritt och t obesväradt utveckls sina anspråk och behofver samt sålunda röra sig framåt? t Månne icke slutligen vid skärskådande här-ld af man måste erkänna, att reformen var ett stort steg framåt, det största vårt land nå-lu gonsin tagit i demokratiek riktning? k Eller ligger den djupa och visa meningen ll deri, att reformen, enligt förf:s förmenande, kb verkligen bestod i en scenförändriog inom dele högre rymderna, hvarigenom adeln och pre-ls sterskapst endast fingo lemna ram åt byrälc kratien? 1 I I E 5 O Orm sd Fd Det är öfverraskande att djerfvas förebrå författningen en sådan afsigt, då valen såväl till Första zom Andra kammaren i sjelfva verket hvila, om äfven under vissa restriktioner, på den allmänna valprincipens grundval. Visserligen är det sannt, att förhållandet emellan byråkratien och folket blifvit annorlunda nu än förr; men lyckligtvis är det ettls bättre, icke ett sämre, som derigenom inträdt. 4 I riksdagsordningen, 53, hvari statsråden 1 tillerkännas rättighet till tillträdei kamrarne lg samt att i diskussionen, men ej i beslu-l) ten deltaga, ligger redan ett uppslag tilll4 ett bättre Statens förnämsta och i högsta iostansen ansvarige tjenare, hvilket välll också vill säga byråkratiens gräddsa, fförle bindas härmed författningsenligt att i före1 kommande fal! afgifva förklaringar och upp-l: f i i lysningar, hvilket, på samma gång det närmar statsmakterna till hvarandra, alltid i sin ordning jemväl måste komraa riksdagen och j landet till godo. Endast denna omständighet betingar en, till nationens nytta och gagn, l: stor förbättring. Lägg nu härtill den häri-; I genom möjliggjorda interpellationsrätter. Sä-l, kert lärer ingen, som förstår dess värde, kvilka ; fraser som än må begagnas, kunna bortde-,; ducera dess vigt. Kamrarno hafva äfven vid li flera än ett tillfälle — till landets nytta —11 redan begagnat sig dersf. Naturligt är att), många missförstånd och oklara uppfattningar skola utjemnas till följd af dessa i riksdagsordningen och dess anda inlagda tillmötesgåenden. Att de, som företrädesvis endast önska en författning som blott underlättar möjligheten att skilja vänner och motståndare från hvarandra, häraf skola finna sig litet besvärade, finna vi ganska naturligt, men inse måste likväl också hvar och en, att det är ja jomt den sämsta önskan, man dervid kan ästa. i j 1 1 : E 4 z : En statsförfattnings bästa egenskap består: tvärtom just deri, att den eger den innebo-!: ende förmågan att bereds möjligheter för frå)1 gornas klara och förnuftiga utredning samtl! deras, på det möjligen försonligaste sättet l partierna emelltn, slutliga lösning. 4 Men om detta är hvarje stateförfettninge: högsta uppgift, lärer väl lika litet vår, som: Hågot annat lands, fullkomligt kunna infria: den. Kedan försöket att göra det bör dock ! aktas och erkännas, Den nya författningen har härförutan äfven i ett annat afssende förändrat ställningen emellan byråkratien och folket, derutin-) nan nemligen att, i samma stund den politi-! ska tjägdpankten blifvit öfverflyttad i fol-: kets händer, byråkratien följaktligen äfven: mer än någonsin förr måst beakta densam-:! lma. Byråkratien vet nemligen na alltförl väl att det ligger ett domslut i den all-Å männa valornan, vet alltför väl att den allmänna rösten numera betyder mycket mera än förr, vet jemväl att kamrarne icke skräda med gina ord. Dessutom måste hvarje tjensteman, som möjligtvis sjelf kan hafva någon benägenhet att såsom riksdagekandidat uppträda, söka förvärfva sig det allmänna förI troendet. Detta, det ena med det andra, beItingar både förändriogen och förbättringen. E!ler är måhända afsigten att manifestera loch vindicera det nationelt gagnande och parlamentariskt förträffliga i kifvet under de gamlå ståndsriksdagarne emellan de två högre och två lägre stånden? När artikelförfattaren säger, att det — n. b. kifoeb — åtmin-: stone höll alltjemt folkandan vaken och verksam, måste detta verkligen vara hans Juminösa afsigt. I sanning, man måste verkligen beundra naiveteten i förf:s både uppfattning ; loch omdöme. Detta ståndskif höll emellertid icke, såsom artikelförfattaren uppgifver, pål annat sätt folkandan vaken och verksam, än latt, genom att göra ståndsförfattningen fall-i Ikomligt led för något hvar, blifva en för re-: I formens vänner alldeles förträfflig, ja till och: med outtömlig rustkammare emot densamma. I dessa ståndskifvets gyllene dagar var j det visserligen sannt, att borgare och bondestånden i allmänhet voro populärare än ridderskapet och adeln samt presteståndet, emedan de förra företrädesvis representerad . act: nya och kommande, då de senare deremot företrädesvis representerade det gamla och! bortfallande, men detta oaktadt är det änI dock säkert, att platt ingenting af dem kun-! nat uträttas, utan att de vid hvarje förekommande fall haft åtminstone ett stånd på! sin sida. Försigtigtvie undviker förf. att skildra, hvad isserligen dock tillhör just denna punkt 22 dabifunta sann StaNal;