minljofvs obemärkthetbortai jordgubbelandet, och hade som allra trefligast, blef jag störd af herr Hvide, som med högtidliga steg anlände framåt gången för att taga platsi den löfsal, som han utvalt åt sig, bokstafligen för att sitta och sucka i, och som ödet behagat lägga jost midt framför min vederqvickelsoplats, för att sålunda liksom gifva mig tillfälle att studera ett ansigtes sorgespel. Och det gjorde jag också, gudbevars; men om det nu kom sig deraf, att jag mådde för väl för att vara i en för saken passande stämning eller att jag af naturen icke låg åt den der genren, eller att den tragiska pantomimen kom att räcka för länge, eller hvad det kande vara; men jag medger, stt jag till slut ledsnade och stilla kröp min väg föratt sedan raskt begifva mig bort till mina bärbuskar. Men som det icke var sällsynt, att en förnyad upplaga sorgespel här kom mig till mötes i herr Thor Thorbjörrs skepnad, eller att jag, när jag då alldeles utledsen begaf mig till min tredje favoritplats, der blef dömd att beskåda herr Gröne, som alls icke såg gladlyntare ut än de båda andra — så torde det vara förklarligt, att allt detta tillsammanslagdt icke kunde förefalla mig så särdeles muntert samt att mina herrars lynnen i denna toilett af tragisk stämning icke precist förtjuste mig. TJUGONDE KAPITLET. Emellertid vill jag visst icke bestrida, att vårt lif fromflöt precist såzom herr Thorbjörn sade: Ölver ett oändligt haf af skimrande poesi, der hvarje menniska med den allra minsta lyftning ovilkorligen måste glömma tidens lopp. . Att vi alla fyra i Orion också glömde det, kan jag försäkra, och hade vissa andra egt