Han blef alldeles blöt af kallsvett, men vred morskt EPP sina mustascher och tackade allra ödmjukast, under det att herr Gröne och herr Hvide blefvo gula af afundsjuka: Det; var i dessa ögonblick någonting sublimt hos herr Thorbjörn. Han hade aldrig i sitt lif förr varit på en hästrygg; men han förklarade, under det att han med kavata steg klef ned för gårdstrappan, att blotta tanken på fröken Leonora skulle hjolpa honom till att förmå allting. Jag, som var med för att ee på, mins, att jag dervid just tänkte att det ändock skulle lifva roligt att se, om blotta den tanken också skulle hjelpa honom upp på hästen och förbi stallgården. Men det visade sig, att den icke förmådde någondera delen: ty upp på hästen hade han aldrig kommit, om icke kusken satt dit honom, och förbi staljgården kom han alls icke, utan der fick han, stundom hängande, än i det ena och än i det andraj knävecket, färdas omkring i den enastora cirkeln efter den andra, tills han slutligen lyktade sitt adjotantskap med att blifva nedtagen. Det var emellertid icke nog med allt detts, utan också mina herrars lynnen fingo en anstrykning de 1a triste figure. De talade visserligen om den ontsägliga lycksäligheten af vår sommarvistelse; men nog såg det allt som oftast ut såsom hade rosenfärgen i derag lycksslighet varit en smula svartrandig. Om qvällarne, när jag kom in för att böra efter, om det var någonting på deras kläder som behöfde sättas ihop, hände det att jag fann dem alla tre moltysta sittande vid hvar sitt af detre öppna fönstren, grensle på hvar sin stol med ryggen emot dörren och armbågarne mot fönsterposten samt stirrande utåt mot den dunkla aftonbimlen. Om eftermiddagarne, just som jag kommit mig iordningi