ensliga löfsalen invid mitt utvalda jordgubbeland. Fröken hade den anslående åldem af nitton år och fladdrade för det mesta omkring i hvit klädning. Hon hadelånga, bruna lockar, som härgde nedåt ryggen och ett ovalt ansigte, skiftande, ysterst och sorglöst såsom en vacker natur en klar vårdag. Herr Hvide tyckte, att hon var lik solen; herr Thorbjörn liknade -henne vid en af smånens silfverstrimmor, och berr Gröne ansåg henne såsom ioftet ifrån en ny-utslagen ros. Jag misstänker, att det var hon som till en viss grad bidrog till, att mina herrar trifdes så väl; ty de ville icke byta ut Schönark emot sjelfva himlen — så sade de åtminstone; icke vet jag, hurn det gått, om det kommit till kritan. Hvad hon i sin ordning tyckte om mina herrar, var icke så godt att fundera ut. De spatserade, rodde och äkte tillhopa, och noga räknadt, såg det ut såsom hade hon skrattat åt dem allesammans. Hon lät dem plocka blommor åt sig, helst på sumpiga ställen, pratade med dem och tvingade dem att kasta krans och boll, hvilket de aldrig kunde lära sig, Och på detta sätt höll hon på den ena dagen efter den andra; och mina herrar eprungo hvart hon pekade och gjorde allt hvad hon önskade, det måtte nu vara aldrig så tokigt, så att icke var det godt att se på lem att de hörde till den rasen, som var gjord att befalla, utan snarare skulle man varit frestad att tänka på pappersdockor, vilka blifvit inrättade på det oskuldsfulla ättet att kunna hoppa huru som helst, allt fter som en sakkunnig person behagar rycka tråden. . En dag till exempel anmodade hon herr Thorbjörn att åtfölja henne på en ridt,