gen erfor detsamma. Hon var intet af dessa poetiska qvinnoväsenden, som sväfva fram öfver jorden liksom en dröm eller sågom en försvinnande blomsterånga. Man erfor intet öfverjordiskt eller andelikt, när hon kom med sinä reela steg och med sitt omhölje af böljande, vanligen grönt badge. Jag skulle platt icke velat vara någon blomma på hennes spatserväg eller någon uppstudsig tjenare i hennes hus. Hon var ingen eterisk luftbild, som likt sett oförgätligt månskensartadt intryck skulle smugit sig in i ert hjerta. on skulle snarare bestått er pn frisson dans le sang. Mina herrars företag att tvärtemot hennes beslut stanna qvar vore värdt sitt eget blad i den litterära oförskräckthetens krönika. Nog kostade det dem också sina ansträngDingar. Jag hörde att herr Thorbjörn allt som oftast fick traktera hence med sin huskur för fruntimmer, såsom han kallade dem. Denna bestod i att berätta så mångs af sina rysliga mordhistorier, att frossbrytningar slut. ligen uppstodo i den qvinliga ryggmergen. Detta ansåg herr Thorbjörn såsom det allra lämpligaste medlet för att få en för stålhaltig qvinna en smula spak. Att hennes nåds ryggmerg också dukade under för .herr Thorbjörns förskräckliga berättelser, på hvilkas sanning han alltid obesväradt svor, lär hatva varit ett faktum; men att hon röjde den minsta anstrykning till någon enda mer svaghet hörde jag aldrig talas om. Det allra märkvärdigaste i huset var emellertid fröken, eller Leonora, såsom herr Thorörn kallade henne, när han talade för sig sjelf borta i den mörka allå, som löpte utmed bärbuskarne, och såsom herr Hvide svekade och skref, när han satt ensam i den