Och min ockeå, ropade herr Thorbjörn De gå in. Vi få riktigt skynda 038. Och så skyndade vi oss, och icke fick ja; härunder mycken tid till betraktelser oci ieke tror jag just heller, att naturen begåf. vat mig med några synnerliga anlag för at nosa rätt på det poetiska doftet här i verl den eller känna FR mig, när någonting psykiskt betydelsefullt liksom jäser i atmosferer. och detta tillsammanlagdt var väl orsaker till att jag under denna stund rakticke hade minsta väderkorn sf den heliga poetiska esgence, som lär hafra liksom doftat genom dessa märkliga ögonblick, eller upptäckte det riogaste grand annat än att jag aldrig förut gett herr Hvide hafva så: svårt att knytasin Halsduk eller se så rent af dum och litet konstig at, utan blott drog en suck afriktig lättnad, när jag omsider såg alla tre mina herrar satsera ut genom dörren. NITTONDE KAPITLET. Till de förnämligaste föreskrifterna; som jag i och för mitt vistande på Schönark erhållit, hörde, för det första, befallningen att Äta så ofta, så mycket och så grundligt som jag kände komma åt, sä att jag när vi återvände hem skulle vara riktigt genommätt; och, för det andra, tillsägelsen att höra efter, hvad man sade om oss i köksvåningen, emedan vi deraf alltid kunde, enligt herr Frönes påstående, sluta oss till, hvad herrskapet tyckte, samt sedan derom afgifva relogörelse för sällskapet. Med dessa båda befailningar på sinnet ag ned i köksvåningen, der jag allra först fterkom den första så samvetsgrannt som nöjligt, genom att göra mig ett så grundligt nål, att både jag sjelf och min omgifnin psågo att jag, efter det, borde kunna stå nig i ätminstone en vecka; och sedan den