Aftonbladet – 12 december 1871, sida 3

I Falo-tidningen Dalpilen läses: Våra läsare känna Dagens Nyheter. Det äran nars en liten bkufvudstadstidning, mycket tvärsä ker och icke alls blygsam, hvilket mången anse: vara orsaken till att hon som oftast hugger i sten Allom är det icke gifvet att stå väl på det hället och häromdagen var det vi som — om ock i godi sällskap — hade den olyckan ådraga oss denn: hedervärda samtidas vrede. Och hvarföre? Jo vi hade dristat göra hvad D. N. icke gjort, vi återgåfso det tal, som den nordslesvigske depu teraden Kryger för någon tid sedan höll i tyske riksförsamlingen till förmån för traktaternas helgd. särskildt med afseende på hans fäderneslands rätt att välja hvart det vill höra. Men derjemte vå gade vi som en allmän sats framhålla, att våld och orätt äro dåliga grundvalar för freden. Dettahar nu synbarligen bragt vår ärade kollega ur jemnvigten. Mera tysk än tyskarne sjelfva, bland hvilka vi just icke hört att hr Krygers uppträ dande så synnerligen ogillats, finner D. N. det otillständigt, att det ifråga varande talet kommer för andras, för svenska öron. Detta kan man då säga att vara tysk med besked. Också advocerar denna qvasi liberala organ väldeligen för den åsigten att hvad helst en stormakt (Tyskland) än må tillåta sig mot en svagare granne (Danmark) så angår detta ingen annan än kontrahenterna sjelfva, Hvad sägs väl om sådant? Emellertid medger D. N. atthr Kryger — fastän han bråkar, — har rätt, och det är sannerligen ej så litet från det hållet. För vår del tycka vi, att hvad som är rätt bör få vara och blifva rätt under alla oms ständigheter, utan afseende på hvem behaget, eller obehaget deraf träffar, det må nu röra blott några socknar, som D. N. högdraget anmärker eller ett mäktigt kejsardöme, och någon verldsolycka kunna vi icke heller anse det vara att hyad, som i detta hänseende å någondera sidan brister, hemfaller under allmänna meningens dom. Men hvarföre skulle det vara så fördömligt att här hos oss tala om de slesvigska socknarnes rätt? De må ju — säger D. N. — dessa arma nordslesvigare så goåt under det preussiska junkerdömets välvilliga häågd. och få ju dessutont det oskattbara nöjet att i rällskap med de tyska härskarorna alltemellanåt. lustvandra till Frankrike eller annorstädes, dit den sjelfmyndiga högsta viljan kan fiona för godt att befalla, dock lyckligtvis under tiden rundligt undfägnade med den beryktade ärtkorfven, gom naturligtvis är vida smakligare än den försmådda falukorfven och hvad hafva de då att klaga, den bodersmannen Kryger och ni aila andra att våsnas öfver? — Jo, nyckeln till gåtan ärer väl ligga deri, att D. N. icke tycker on den s. k. skandinavismen, den nordiska enhetssanken. Så klart hufvud hån än vill låta påskina att han för politiken, hindrar detta dock icke, att han härötinnan funnit det röda spöke, för hvilket an dag och natt, med eller utan skäl, darrar, och not hvars annalkande till våra kuster det blef 1ans mission att bevara osa.