——-— ner med föreläsandet åf något litterärt alter, afbröt han sin läsning, lornjerade oss, :alade sinsemellan och lornjerade oss åter, under det att vi tvärs igenom en ypperlig skrifsand, skredo allt närmare den stora byggningen, hvarpå slutligen den lille fine herr steg upp och kom oss till mötes, Mina tre herrar stannade nu och togo af ig hattarne, och som fiskarpojkarne icke visste vart de skulle taga vägen, så stannade de ;ckså och satte flåsande ned den stora kappsäcken, och som det var samma förhållande ned mig, så stannade jag äfven, och lät nattsäckarne stå för sig sjelfva, bäst de kunde, ch såfstodo vi derjShela! raden, såsom en srigshär iBsvinfylke, som råkat komma bakänges. Och framför oss stod den lille fine herrn, ulldeles ensam och hade också tagit af sig natten för att helsa. Förmodligen herr kammarjunkare Schöns orand, förmodade herr Hvide. Alldeles riktigt. Men herr kammarjunaren kunde i sin ordning alls icke förmoda vågonting, emedan han alls icke kunde förstå ller gissa, med hvem han hade den äran... Äran var väro, förklarade herr Hvide och verättade hvem han var och att han nu, enigt herr kammarjunkarens godhetsfulla inojudning, kommit för att sjelf taga det charnanta stället i skärskådande, hvarvid hans camrater (rörelse med handen mot hr Thors björn, som bugade sig med poetiskt jollmed vetande, och mot hr Gröna, som ofördröjligen ät sitt bröst formera rät vinkel emot sin mage) hans litterära kamrater, som äfven hört så mycket talas om Schönark, ej kuri vat motstå sin önskan att följa med, en djerfvet, som också torde kunna hafva sin förklaingsgrund i herr kammarjunkarens allom beanta gästfrihet och välvilja. (Forts.)