.— Björnstjerne Björnson höll i går vid middagstiden i Mindre teaterns salong sitt sieta föredrag för denna gång i Stockholm. Icke blott voro alla platser upptagna, utan en hel mängd personer måste återvända utan att kunna få tiulträdeskort. Hr Björnson föredrog nu några af sina redan utgifna berättelser ur norska folklifvet, nemligen Faderen, Min förste Fortelling (Thrond), Örneredet och några stycken ur Arne. Men han uppläste dem icke, utan berättade dem icke blott med en sådan naturlighet och lifssanning, att berättelsen föreföll såsom en improvisation för tillfället, utan tillika på ett så målande sätt, att man tyckte sig lefva med i tilldragelserna, se naturscenerna och höra de handlande personerna tala hvar och en på sitt karakteristiska sätt. Större mästerskap i det mundtliga föredraget kan näppeligen uppnås och man fann här en bekräftelse derpå, att härutinnan liksom i den sceniska framställningen resultatet ef den högsta konst blir icke det konstiga, utan det enkla, sanna, naturliga. Etter afslutandet af dessa skildringar ur norska folklifvet talade hr Björnson några varma och manliga ord om norska folket och påminde derom, att man för att-rätt kunna förstå detta folk. måste erinra sig, att det är ett bondefolk, ett frihetsälskande folk, ett kristligt folk och ett folk, som, på samma gång det sätter värde-på sin sjelfständighet, hyser aktning och kärlek för det svenska folket.