vär jag tänker rätt på saken, så kan jag inte finna något hinder för att jag följer m till Schönark. Du och jag kunna väl fara tillsammans? Åhja, nog kan väl det gå för sig, tyckte herr Hvide, EpAlltså klart för Hvide och mig då, menade herr Gröne. Eh bien., sade herr Thorbjörn sötsurt, jag har också klart för mig, hvart jag skall resa. Förträffligt; men hvarthän, undrade de båda andra. Herr Thorbjörn lade armarne i kors öfver bröstet och mätte dem med samma föraktliga förkrossande blick, hvarmed han brukat mäta ig när jag frågat om jag skulle bära hans stöflor till skomakaren. Herrarno fråga hvarthän., sade han. Det är mycket enkelt. Jag reser också till Schönark. Men går det an, att vi komma så mångar, undrade herr Gröne litet bestört. Går an, mullrade herr Thorbjörn. Kanske det går bättre an, ätt jag stannar qvar och qväfs i stadshettan, under det att herrarne resa ut i gröngräset? Jag och Jakob på tu man hand här hemma? Är det så herrarne tycka? Jag säg ängsligt på herr Hvide. Perspektivet att stanna ensam hemma med herr Thorbjörn var lika litet lockande för mig som för honom. Är det ditt verkliga allvar, Thorbjörn, att förja med till Schönark? frågade herr Hvide. err Thorbjörn nickade ett lika bestämdt som majestätiskt jar. Nå, i så fall tjenar det ja icgenting till att resonnera., sade herr Hvida med en traikomisk min. Vi få väl resa alla tre då. et får gå såsom det kan. vån jag dö, undrade ja