HVYURSH StANAPUunEt man här 1 Norge iniager till denna sak, skall jag RR mig friheter att återgifva hufvudinnehållel af de på detta möte gjorda uttalandena. Mötet, som va besökt af 50—60 personer — mest större handlande och affärsmän — öppnades af hi Th. J. Heftye med en längre redogörelse för sakens föregåe .de historia och nuvarande ställning. Anmärkande, att det i den första aktie-emissionens serie ÅA. ännu fattades 750,000 rdr, uttalade han sin förhoppning, att en större del häraf skulle bli tecknad i Norge, hvarjemte han omnämnde det belo; af 32,500 rdr, gom redan på hösten 1860 hade blifvit tecknadt i Kristiania till den då projekterade bananläggningen från Filipstad till nordvestra stambanan. Detta belopp avtog han vederbörande aktietecknare skulle tillåta att öfverflyttas på det nu påtänkta företaget, och att det tillika skulle betydligt förökas, hvilket man redsn hade haft ett exempel på, då en af aktietecknarne från 1869 nu hade fördubblat sitt aktiebelopp. Det hade på mötet i Karlstad blitvit yttradt, att teckningen af de 750,000 rdr måste vara afslatad före innevarande års utgång — på hvad grund visste han dock icke. Han hade på nämnda möte yttrat, att från Kristiania sannolikt kande påräknas 100,000 rår, hvarjemte han och Frölich tills vidare hade tecknat sig för 50,000 rdr. Som ingen invändning gjorts mot de 32,500 rårs ötverflyttande på de: nya företaget, antogs det, att man samtyckt härtill, hvarpå talaren föreslog att tillsätta en komitö, som vidarö skulle taga saken i sin hand. — Frölich ansåg en aktieteckning af 100,000 rdr vara alltför obetyd1ig i förhållande till anläggningens vigt för Kristiania; ty det var hans öfvertygelse, att denna bana skulle mer än någon annan af de i sjelfva Norge projeskterade skänka hufvudstaden trafik och omsättning. Till och med om bidraget stege till 250,000 rdr, skulle man för öfver måttan godt pris ha bekommit de förmåner, som denna bana skalle erbjuda Norge. Och man finge icke dröja för länge med att lägga sitt bidrag i vågskälen, emedan man kaade vara viss på, att göteborgarne skulie söka att af all makt motväga oss i den härvid uppstående konkurrensen mellan Kristiania och Göteborg. Detta yttrande komplstterade Heftye med anmärkningen, att man icke borde tro, att en bana Kil—Göteborg icke skulie komma till stånd eller att den skulle bli undanskjuten till en afligsnare framtid; den skulle säkerligen icke länge låta vänta på sig, då Göteborgs intressen i så hög grad voro fästa vid dess anläggning, och nämnda stads köpmannakår hade att förfoga öfver stora kapitaler, hvilka utan tvifvel skulle insättas i detta företag. Men detta var något, som man i Norge ingalunda borde betrakta med någon ovilja; ty efter follbordandet af en jernbana Kil—Göteborg skulle inträffa, hvad som vore önskligast för alla parter: en öppon och lojal konkurrens med ansträngning af alla krafter. Höjesteretsasssssor Lövenskjold yttrade, att man sannerligen vore herrarne Heftye och Frölich tacksamme, derföre att de tagit initiativet i denna för Kristiania så vigtiga sak. Då han uttalade sin önskan att erhålla närmare upplysningar om beskaffonheten af den varutrafiz, som kunde åräkpas skola på bergslagsbanan föras öfver ristiania, upplyste Frölich, att det för den! nedgående trafiken förnämligast skulle blil: jernvaror och för den uppgående sill och torr: fisk samt utländska kolonialoch manufak-: turvaror. Fabriksegaren H. Schou, medlem ! af styrelsen för den norska hufvadjernbanan, : pininde om, att ännu i tullstadgandena ri-:! ena emellan låge ett binder för trafikens! falla otyackliog. Kunde det lyckes att fält dessa hinder undanröjda, så skulle Kristiania c otvifvelaktigt bli en utomordentligt vigtig importort för flera af Sveriges rikaste landsdelar. Många af våra norska fabriker ha redan nu en stor marknad i Sverige, Lövenskjold framhöll åter, att ingen af de nu påtänkta norska banorna i betydelse för oss kunde mäts sig med denna; den enda, com kunde komma henne nära i detta afseende, torde vara en bana Kristiania—Lavrvik. Härtill ennärkte Frölich, att just den stora bergslagsbanan, i fall dess trafik i något större omfång komme att gå öfver Kristiania, nödvändigt skulie draga efter sig en jernbana Kristianie—Laurvik, emedan man då dubbelt starkt skulle känna nödvändigheten af att hela året igenom ha Kristiania försatt i förbindelse med en isfri hamn. H. Schou kom äter tillbaka till den förväntade omsättningen med Sverige. Frölich kunde säkerligen, yttrade han, upplysa, att de vermiändske brukspre fedan nu gerna togo vägen öfver ristiania vid utförseln af sina tillverkningar, och denaa deras benäzenhet skulla sannolikt tilltaga ännu mer, om i Kristiania köpmän uppstode, som ville operera för brukspåtronerne på samma sätt, som de föteborgska affärsmännen redan i längre tid ha gjort. Ena sådan klass handlande saknar Kristiania emeilertid änvu, I samband härmed trodde han det sköla vara af intresse att upplyss, att den svenska trafiken på Kongsvingerbanan (nordvestra stambanans norska del på den sista tiden hade stigit betydligt. Si t. ex. fördes nu stora qvantiteter mjöl från Stockholm till Kristiania. Frölich upplyste, Att det ganska riktigt förhöll sig så, att jernvägstransporten i synnerhet från det vestra Wermland redan i temligen stor skala gick öfver Kristiania. Men för att trafiken yterligare skall utveckla sig i önskvärd grad, ir det nödvändigt att en förändring sker i le nu gällande absurda tallsi lena rikena emellan. Schow ville dock erinra om, att; let i afsoende på tullsatserna för utländska raror låge en svårighet deri, att våra statsnkomster till mycket väsentlig del bero på ullen, så att statsmakterna beträffande dem a svårt att uteslutande fästa afseende på rafikens kraf. Och en tullföreniog var nålot, som man visst icko önskade hvarken i Sverige eller i Norge. Härpå genroälde Fröich, att det också i synnerhet var för de svenafr ka och norka varors skull, som gingo till vid Sverge och Norge, han hade uttalat sig för! pg, Dn ändriog i de nu gällaade sbderitiska tullBe tadgandena. Diskussionen slutade med enlyge nnärkning af Schou, att manicke finge hysa det litför sangviniska förboppniogar om den di-!yik Pkta vinsten. När man tecknade bidrag till! en on stora bergslagsbanan, hvilket han sjelf jytt kulls göra och ätven ville råda andra till, ! pol å borde detta ske lika mycket för den för-! ät ofran, som Kristianias handel skulle vinna Bno4 denna auläggning, som för att erhålla I fäd AA tam inkanmet af nite Alte kant I LEAN NA MM dj MH rg br KR RR ee