Aftonbladet – 7 december 1871, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Ett och annat om Alexander Dumas den äldre. Man har skrifvit en hel hop saker om olikheten mellan Dumas far och son, och motsatserna dem emellan ligga också i öppen dag. Så t. ex. var den äldre Dumas den mest godhjertade slösare, medan hans son är en person med mycket ordnade affärer. Albert Wolff berättar i Figaro. de gällsammaste saker rörande den äldre Dumas oförmåga att sköta affärer. Vinningslystna procentare omsvärmade ständigt den snillrike skriftställaren, som var den klenaste räknekarl man någonsin kan tänka sig. För en tusen francs-sedel kunde man efter några få års förlopp hafva en hel liten förmögenhet att fordra af honom. För öfrigt stannade denna sedel aldrig många minuter i hans ficka; man tiggde af honom redan vid porten, i trappan och i förstugan, och då han kom in i sitt rum, hade han icke qvar mer än några francs. Fruntimren kostade honom ofantligt; i denna punkt var han som ett barn; han måste alltid ha en docka till leksak. För att tjena dem, som han höll af, kunde han göra hvad som helst. Så sålde han, för att med 1000 francs hjelpa en vän ur förlägenhet, en tafla af Delacroix, som var värd 20,000 francs, för 1100 franes. En dag sålde han till förläggaren Michel Levy sina samtliga arbeten, som han skulle kunna producera till är 1880. Han fick 100,000 francs derför, och med dem reste han genast till Margeille och utrustade ett fartyg. Redan fjortonde dagen kom ett bref, i hvilket han begärde att få 3000 francs, emedan han annars icke skulle kunna komma från Marseille. Andra 75000 francs, gom han efter någon tid hade att fordra, förpantade han åt en procentare för en tusen-francssedel; hans son inlöste panten för 11,000 francs. År 1847 sålde han rättigheten till sina dramatiska arbeten för en summa at 160,000 francs; äfven här lade sig sonen emellan och omintetgjorde detta lättsinniga streck genom att återbetala de utlagda enningarna. Då den äldre Dumas var i penningörlägenhet kunde man för en spottstyfver fö en revers af honom på hur stor summa: som helst, och många samvetslösa menniskor begagnade sig också af denna hans svaghet. Såsom ett bevis på, huru lätt man kunde plocka det. enfaldiga snillet, berättar Wolff bland annat följande: En bekant rik man blef presenterad för Dumas och uttryckte dervid sin beundran öfver en tafla, som förestälde Giaurns strid. — -Ja, hvartill tjenar mig väl den der taflan, svarade Dumas; om jag ville låna fyrtio louisdorer på den, skulle ingen vilja ge mig dem. — Får jag erbjuda er denna summa? sade den rike mannen. Dumas tog emot penningarna, men blef icke litet förvånad, då den frikostige herrn tog taflan från väggen och förde den hem hem med sig. Den yngre Dumas löste sedan in taflan och sade dervid till den rike herrn följande skarpa ord: Jag kan försäkra er, att jag, om jag hade haft den äran att låna er herr far fyrtio louisdorer, skulle ha ansett mig för en bra dålig karl, ifall jag för lem hade tillegnat mig en tafla, som ockrare emellan är värd sina tio tusen franca.