Aftonbladet – 6 december 1871, sida 2

chweiziska förbuodsförfattningen. En dylik evision var af nöden; men en annan fråga lir, om man dervid slagit in på rätt väg! Förbundsrådet (den exekutiva makten) lika äl som förbundsförsamlingen (den lagstiftande örsamlingen) har under lång tid i Schweiz cke ansetts som verkliga uttryck för det chweiziska folkets vilja. Hvad de inre förållandena angår, hörde man ofta klagomål fver förbundsbaronernas ömkliga regemente, ifven hvad de yttre angelägenheterna beräffar, ha åtgärder blifvit vidtagna, som änge skola lefva i bittert minne i Schweiz. Att så kunde vara, låg i förbundsförfattvingens natur; öfverallt i Schweiz ansåg man lerför en revision af densamma för nödvänlig, men synnerligast var detta förhållandet land demokraterna, Enligt den bestående författningen kan en evision inledag på tvenne sätt: antingen utvår initiativet dertill från förbundsförsamlingen och förbundsrådet, eller begär folket den, och vid denna begäran måste afseende fästas, om den skriftligt framställes af 50,000 röstberättigade medborgare. I första fallet företeges revisionen at de bestående förbundsnyadigheterna, i senare fallet väljes en ny förbundsförsamling af folket i och för revisioens verkställande. I första rummet gällde det nu att åstadkomma ett riktigare förhållande mellan de båda förbundsmyndigheterna, och således hade let väl varit rättast, att man öfverlemnat mitiativet åt folket och icke åt förbundsmyndigheterna. Detta felsteg begick man emellertid och följden blef att revisionsförslagen utarbetades i centralistisk anda. entralisation är öfver allt absolutismens och despotismens stöd. I en förbundsstat: eder den nödvändigt till enhetstaten och skapar förhållanden, som stå i direkt strid med förbundsstatens väsende. Enligt nu bestående författniog är Schweiz en förbundsstat, hvars grundval utgöres af den visaste och lyckligaste fördelning af maktförbållandena mellan de suveräna kantonerns. Den nya författningen vill emellertid upphäfva denna allena riktiga grundval för förbundsstaten; kantonernas suveränitet skall väsentligen inskränkas och i vissa saker helt och hållet opphäfvas. För i dag vill jag emellertid endast sysselsätta mig med tvenne punkter i det nya förslaget. Den första angår ständerrådet: Förbundsförsamlingen består af tveane råd, nationalrådet och ständerrådet. Båda stå i yttre förhållande till hvarandra af en första och andra kammare. Att i annat hänseende tänka på ett tvåkammarsystem. vore emellertid oriktigt. Nationalrådet representerar det schweiziska folket i sin helhet, ständerrådet kantonerna i sin helhet. Till nationalrådet väljes en representant för hvarje tjugotusental af invånare; till ständerrådet sänder hvarje kanton, den största som den minsta, tvenne medlemmar. Redan härigenom visar sig betydelsen af ständerrådet, dess principiella och oafvisliga nödvändighet för förbundsstatens existens. Fannes icke ständerrådet, så skulle tre större kantoner, om deras deputerade vore ense, dominera alla de öfriga nitton kantonerna och diktera lagar för deras invånare. Ständerrådet är en garanti för kantonernas suveränitet, alitså för deras tillvaro, alltså äfven, såsom jag förut sökt visa, för förbundsstatens; edsförbundets tillvaro. Det nya förbundsförfattningsförslaget vill undanrödjaständerådet, och det är de demokratiska elementen, som ifrigast förorda ett sådant steg. Ständerrådet, menar man, är en aristokratisk institation och strider mot demokratiens grundsatser. Man skulle ha rätt, i fall. det vore fråga om en enhetsstat. Men förbundsstaten konstitneras till sitt innersta väsende af tvenne elementer, de särskilda förbundsmedlemmarne i Schweiz och förbundsstaternas samtliga befolkning. Båda ha sina särskilda rättigheter och måste hafva det i kraft af. sjelfva begreppst förbundsstat. De måste således äfven ha en särskild representation för sina särskilda rättigheter. Just den demokratiska ståndpunkten fordrar detta. Schweizaren har, såsom befolkningen i hvarje förbundsstat, en tvo aldig politisk ställniag — i edsförbundet och inom sin kanton. Han kan och vill lika så litet sakna det eng af dessa samhällen som det andra Han försvarar dat enas rätt såväl som det det andras. Han vill och måste äfven representera der. — Låt vara att ständerrådet icke motsvarar den rena demokratiens principer — med oböjliga, abstrakta principer regerar man icke verlden, skapar man inga stater och upprätthåller inga. En yttersta venster är med sina principer äfven så oduglig attregerasom en yttersta höger. Den kan och sl all endast försvara sina grundsatser för att hos folket hålla det medvetandet vaket, att det alltid gifves någonting bättre och fallkomligare än det närvarande, att det gifves idealer, till hvilka folket såväl som individen skall sträfva, om än den ofullikomliga menniskan aldrig kan uppnå dem. 3 Den andra punkten, som jag här ville framhålla, är militärförfattoingen. Militärväsendet äri Schweiz för närvarande de särskilda kantonernas sak till följd af deras i förbundskonstitationen stadgade suveränitet. Hvar kanton har att uppställa, underhålla ekipera, exercera och sammandraga sin kontingent, om ett uppbåd skall ega rum. Förbandet har endast rättighet att utöfva högsta ledningen och förfoga öfver kantonaltrupperna i tider af fara och att besätta högre officersplatser. — Det har icke rättighet att hålla stående trupper; Enligt revisionsförslaget existerar endast en förbundshärs, och organisation af förbundshären är föremål för förbundslagstiftningen.. Omkostnaderna för härens inöfning, beväpnande, beklädande och utrostandea tillhör förbundet. Kantönerna har alls intet mera att skaffs med allt detta. Schweiz skall, enligt revisionsförslaget, icke mera hafva några kantonaltrupper och kantonalkontiogenter. — Del stall hädanefter ardast ha förbondstrupper