Aftonbladet – 5 december 1871, sida 2

Ja, men en sann post såsom duw., smålof min beskyddare, sär skyldig...... En sann poet., afbröt den andre, i de han lyfte upp sitt långa, svarta, hemska an: sigte och omfattade oss med en dyster blick är icte skyldig någon mer än sina björnal vågonting. Frågar menskligheten efter, om en sann poet hungrar och törstar ihjäl?... Nej!... Det är alltså inte mensklighetens ekull, om han lefver. Ergo: är han inte heller skyldig att låta någon menniska lefva, Alberts död skall förskaffa oss femtio läsare mer, det vill säga tjagufem riksdaler banko kn låta honom lefva vore alltså en dårskap. en... Detta men gälde mig, som, förbryllad oc undrande hvert jäg i all verlden kommit, råkat glida heit och bållet fram ur min beskyddsres skymmande skugga och alltså kommit i fullt synbåll för den svartes dystra, genomborranda blick. ;Men hvem är den der unga glopeon, fortfor han och sträckte ut ett litet smalt pekfinger emot mig. En ung betjent-kandidat,, förklarade min beskyddare, som inte skulle hafva någonting emot att ant.ga tjeost hos det vidtfrejdade sällskapet Orion, såvida sällskapet skulle kunna tänka ut: för det första någonting att ge honom att göra; för det andra någonting att ge honom att äta, och för det tredje någonting att kläda sig med. En betjent, återtog den svarte. Ja, hvarföre inte! En sädan pjes har länge ingått i mina bemliga fonderingar. Att hafva någon, som bär min portfölj, springer till tryckeriet med mina pepper, borstar mina stöflor när han kan skaffa någon blanksmörja och eidar mitt rum när der finns ved, vore verkligen inte för mycket för en person med min ryktbarhet. Hör på, unge man, jag tror