Aftonbladet – 5 december 1871, sida 2

Se så, nu gå vi in i laboratoriet för menniskoöder, eler sslengen, matsalen, biblioteket eller sävgksmmearen, hvilket man behagar. Vi gingo ia i det inre rummet. Det var rätt atort och hade två fönstei och kakelugn. På ena väggen tronzde två väldiga hyllor med böcker och pappersbondtar, och på ett stort bord med många lädo lågo om hvarandra tryckta, skrifna och oskrifna papper, pennor och hvarjehanda andra skrifsaker. I en karmstol vid detta bord satt den an dra herrn, han med basrösten, och bläddrade i en portfölj med papper. Jag kastade en hastig blick på honom Han hade en särdeles liten, spenslig kropp nedtryckt under ett ofantligt hufvud med ett mycket långt, blekt, mörkt ansigte, med ett ontsägligt högtidligt och dystert uttryck, ofvantill omskuggadt af ett tunnt, rambvart hår och nedtill begrafvet i ett tjockt, ratsvart skägg... Det var ett ansigte, som ni ovilkorligt ekulla hafva ryggat tillbaka för, om det blickat fram emot e ur något snår i en ödslig skog. Jag sade dig ju, att jag taget lifvet af Alberto, mullrade han i detsamma emot 0a8, utan att se upp ifrån papperen. Jag ryckte bestört till och drog mig ovilkorligt närmare min nye beskyddare. Ja — men jag tycker att det var orätt gjordt, förklarade denne med ett plöteligt, djapt allvar i röst och ansigte. Hau hade ingen sådan skuld, att den behöfde falla öfver honom och krossa honom. Det är ingen poetisk rättvisa i det der. Fsågar inte tusan efter rättvisan,, förklarade basrösten. Har aldrig funnits nåon rättvisa för poesien-sjelf. Ergo — inte skyldig att gifva någon.