Aftonbladet – 4 december 1871, sida 3

Nor, Ljuder, ett allena, Tonen, andens modersmål! Enda språk bland alla, Som all verldens folk förstår; Längtansfullt vi dig åkalla, Låt ditt ljufva välljud svalla, Låt din frid sig gjuta Öfver sekelfesten vår. Recitativ: Vår styrka bruten var, så sade verld, som lyssnat Med skräck till våra bragders klang; Men sedan stridens buller tystnat, Oss friden in på nya banor tvang. Och vetande och konst uppblomstrade på nytt, Sen svärdet vi mot plogen bytt, Och Gustaf kom med sol i sinnet Och lade snillets glans till bjelteminnet-. Åria: Konsten han gaf en härd I nordens kulna dagar, Och derför sin kärleksgärd Minnet hans namn betalar, Ty öfver verlden all Känd är den svenska sången. Längre än stridens återskall r dess stämma gången! Tystna Den aldrig må, Lyssna Må häpen verld derpå! Sekelfestens glans Intet högre kan sira Än att här med sång vi vira Stiftaren en minneskrans. Kör: Forsen, trasten och furuskogen Sjunga nordens gamla sång; Stål af svärdet, jern af plogen Bo deri på samma gång! Folkets visa så vemodsfull Klingar högt utaf trohets gull I qvällen! MA vi aldrig de skatter byta Mot en ton, som ej är vår! Må det friska källsprång flyta Rent och klart mång tusen år; Då bor frihet på värnad strand, Då har sången sitt fosterland I norden! arefter höll akademions preses, prins Oskar, festtalet, i hvilket med litliga färger och i bildrikt språk skildrades tonkoästens utvecklipg inom vårt land. Detta tal illustrerades med utförandet af musikaliska produktioner, till karakterisorande af de särskilda tidsperioderna. Så sjöngs, efter det festtslaren berört våra nordiska förfäders drapor och de dertill i en nägot senaro tid sig anslätands kämpevisör, den uråldriga kämpevisan om Grimborg, föradragen at hr Arlberg, med omqvädet återgifvet af en manskör. HEiter ordandet om den egentliga medeltidens töreteelser hos 0ss på detta områda sjöngos folkvisorna Dafvans sång få liljeqvist, utfördaf fröken Ellen Bergman, hvarvid omqvädet sjöngs afen kör för blandsde röster, och Hertig Fröjdenborg,; föredragen af hr Ariberg, med ackompanjemang af harpa. Dessa sånger voro med mycken smak och omvexiing instrumenterade af hr H. Berens. — Etter skildringen af reformatiorstiden sjöngs Gustaf II Adolfs psalm, nr 378: Förfäras, ej du lilla hop, (hvilken väl egentligast borde ha:sjungits icke af en qvinlig, men af en sterk menlig kör) samt af en sopranaria, skrifren af kapellmästaren Anders Dubenius, sedermera adlad Diben, vid Carl X:s begrafning och somnur föredrogs af fröken Walin. Efter teckningen af karolinska tiden sjöng manskören Narwa-marschen Viken, tidens flyktiga minnen, arrangerad af Hefnoer; redogörelsen för gustavianska tiden illustrerades medelst br Arnoldsohs atförande af Wasabymnen: Ådla skuggor, vördade fäder och skildringen af nutiden åtföljdes af-en kör ur Av F. Lindblads kantat Drömmarne. Efter talets slot vidtog festens andra afdelning, som inleddes med Fr. Berwalds bekanta tonmålving, benämnd Minnen3rån nörska fjellen.. Derefter sjöng fru Michaeli en vacker aria ur Frigels oratorium Försonaren på Oljobergets. Ur Breadlers opera Ryno utfördes af fra Sterchammar jemte hr Araoldzon och Willman en trio, hvarefter denna vackra och i allo värdigt hållna högtid afslutades med afejungandet af O. Lindbladg folksång, Ur svenska bjertans djäp. Es 8 hastöanaa Of star.