Hvad Ferrå och den för sin delaktighet ij: mordet på de som gisslan tagna sergeanten l Bourgeois angår, omöjliggöra deras grofva l: brott mot den allmänna lagen och deras föraktliga beteende under ransakningen, den l sympati, hvarmed Rossels öde blifvit omfattadt och de försvinna helt och hållet vid sidan af den sistnämndes framstående personlighet, så att deras dom blott flyktigt och utan några kommentarier omnämndes af de franska tidniogarne, som endast beklaga, att Rossel skulle behöfva dö i förening med dessa ogerningsmän. Vi redogöra här nedan för de domfäldas exekution: Tidigt på morgonen den 28 Nov. fördes Rossel, Ferrå och Bourgeois från Versailles till lägret i Satory, eskorterade af två sqvadroner hästjägare och kyrassierer. De väcktes i sina celler redan kl. 4 på morgonen och blefvo då underrättade om att deras sista stund var kommen. Kl. 6 anträddes färden från Versailles; de lifdömde sutto i hvar sin vagn, hvar och en med en prest vid sin sida. Vid ankomsten till Satory kl. 7,10 stodo trupper uppstälda der till ett antal al omkring 3000 man. Trupperna bildade en rektangel af 2000 fots längå och 1000 fots bredd. Vid foten af den höjd, på hvilken polygonen är uppförd, voro tre pålar nedslagna i marken på omkring 30 fots afstånd från hvarandra. På hundra stegs afstånd uppstäldes Fasiljeringsplatonerna, bestående af 12 man hvardera. Vagnarne körde fram till på 800 stegs afstånd från pålarne. De lifdömde stega ur vagnarne och fördes at gendarmer till pålarne, Bourgeois till mellersta pålen; Rossel och Ferrö placerades vid de två andra. Krigsrättens dom upplästes nu och så skulle deras ögon förbindas; men Ferre underkastade sig ej denna formalitet. En officer kommenderade skjatningen, han viftade med värjan och en salva hördes, hvars smattrande påminde om mitraljösernas. Rossael hade ögonblickligen dödats; men de andra andades ännu när läkaren skyndade fram; de erhöllo då hvar sitt skott, hvarigenom deras lif utsläcktes. Fivansministern Pouyer-Quertier förbereder en rapport om det engelsk-franska handelsfördraget. Den framställer åtskilliga åsigter för och emot fördraget, grundade på den är 1870 företagua undersökningen, äfvensom de af generalråden afgifoa meningsyttringarne samt de statistiska redogörelserna för importen och exporten under åren 1850—1859 och 1860—1870. Processer pågå för närvarande i Frankrike mot dem som. under kriget, gjorde leveranser till tyska armön. I departementet Seine-etOise äro 18 personer anklagade för detta brott. En af de anklagade skall på dessa leveranser ha förtjenat inemot 900,000 francs. Alla åberopa de sig på att ingen lag finnes, som förbjuder sådana köpslot. Inför civildomstolen i Paris förekom den 25 sistl. November en egendomlig rättegång. En fransk ordensjuvelerare, hr Lem2itre, hade på beställning af kejsar Maximilian levererat mexicanska ordensdekorationer till ett belopp af 51,000 francs, Men han hade icke fått betalt för. sin räkning och vände sig icke, såsom man lätt inser, till Juarex, utan till kejsaren af Österrike samt erkehertig Frans Carl och erkehertiginnan Sophie, såsom varande kejsarens af Mexico lagliga arfvingar. Då han fick afsleg på sin anhållan om penningar, vände si R Lemaitre till fransk domstol. Inför denna lät kejsar Frans Joseph genom sitt sändebud i Paris göra invändning emot domstolens behörighet att upptaga målet: han vore nemligen icke sin broder Maximilians arfving, och här vore eventuelt fråga om en suveräns skuld, rörande hvilken en fransk domstol ej kan ådöma betalningsskyldighet, ty sädan skuld kunde blott på diplomatisk väg kräfvas. BSeinetribunalets första.afdelniog förkastade dessa invändningar och yttrade i det afkuunade utslaget: I betraktande af, att då principen om staternas oberoende af hvarandra utesluter domstolarnes kompetens gent emot utländska suveräner, ett undantagsförhållande eger rum så snart fursten i sitt eget namn och i ett privat intresse inlåtit sig i en affär; att Lemaitre af kejsarens af Mexico arfvingar fordrar betalning för ordensdekorationerna, till hvars erläggande kejsaren af Mexico personligen förpligtat sig; att ett sådant anspråk alldeles icke strider mot folkrättens regler; att de i H. M. kejsarens af Österrike och Deras kejserliga högbeter erkehertig Frans Carls och erkehertiginnan: Sophies namn framstälda yrkanden afse en inkompetens-förklaring: och att derföre domstolen för närvarande icke har att undersöka huruvida bevisning för personlig förpligtelse är förebringad och om anspråket är riktadt mot kejsar Maximilians verkliga arfvingar — förkastar domstolen kompetens-invändningen, upptager målet till behandling om fjorton dagar och dömer svaranden att betala kostnaderna för detta särskilda mål. Drottning Isabella har begifvit sig till Mäinchen på grund deraf att franska regeringa vägrat henne tillåtelsa att bosätta sig i au, såsom liggande; alltför nära spanska gränsen. Såsom vi i lördags meddelade, har biskop Dupanloup riktat en skrifvelse mot Gambetta och åtskilliga af de åsigter denne framställde i sitt tal vid minnesfesten i SaintQuentin. Rörande denna skrifvelse, hvars hufvudsakliga innehåll redan är våra läsare bekant, yttrar sig Sitcle på följande tillrättavisande sätt: Felix, biskop af Orl6ans, mera känd under namnet Dupanloup, har lyligen utfärdat en mycket skarp filippik mot Gambetta, såsom svar på dennes tal i Saint-Quentin. Hr Dupanloup förklarar, att då ingen annan vill protestera mot Gambettas åsigter, har han eslutit sig att tala. Olyckligtvis talar inte hr Dupanloup; han TE: Mb attan start ann