iket och liksam väckta till några ögonblick nför döden samt givgo tysta bort. Och så obducerades han, och det upptäcktes att han dött till följd .af blodstockning nvärtes, orsakad af knifhugg, något som. sin ordning förskaffade Långe Jan, som kon sig, fästning för lifstiden, och Lars, mig ve terligt, ingenting, emedan rättvisan icke kund hitta rätt på honom. Och så begrot man Erik Månsson, och omedelbart derefter blef? jag tillsagd att pack: mig af hvart jag behagade. Hvart detta nm skulle blifva, var icke det allra lättaste at fundera ut, och ingen hade jag att rådsli med; men någontiog måste då företagas, oci så bestämde jag mig för att begifva mig till. baka till min födelsestad. Derinone, der det fanns så mycket folk skulle det väl också finnas någon som kunde behöfva mig, Jag var ju snart fjorton äl och frisk och stark. Och så knöt jag ihop mina zgaker i ett lite knyte, stoppade min knif och min kassa, son bestod af en riksdaler, hvilken jag också fåt af Erik Månsson, i den säkraste fickan, trädde en käpp genom knytet och svängde det på axeln, sade hurtigt farväl till mor Katarina och Måns och klef ut ur stugan. Det var en den allra vackraste vårmorgon Solen hade redan stigit upp ett stycke öfver Bstra horisonten och lät hela fullheten af sir glans som bäst strömma öfver framsidan ai stugan, gårdsplanen och klipporna der nedanföre, hvilka senare lågo liksom öfverdragnea med guldflor, under det att hafvet intill dem dunkelt och stilla utbredde sin väldiga yta, borta vid öster sammanfallande med himler bakom en tunn gasslöja af guld och purpur som golen lemnat efter sig. Och ifrån detta sceneri strömmade nu den friskaste vårluft lätt blandad med hafstångets egendomliga andedrägt, mig till mötes. På gårdsplanen stod tjenstefolket liksom för att se på huru jag skulle tåga af. Hvart skall du taga vägen nu, stackaren, frågade man. Till Stockholms, förklarade jag och tog i