Den dödsdom, hvilkeniförliden tisdag öfveroick trenne af deltagarne i det fruktansvärda kommunupproret, sysselsätter för närvarande I främsta rummet den franska och europeiska pressen. Bland de fusiljerade är detnaturligtvis Rossel, vid hvilken intresset framför allt anknyter sig.j Denne unge, framstående officer, hvilken genom en till öfverspänning stegrad patriotism förmåddes att svika sina militära pligter och sälla sig till den massa af äfventyrare, som under fiendens kanoner tände upprorsfacklan i den franska hufvadstaden, är en af de få bland kommunens chefer, som verkligen var en karakter och som en sådan visade sig under ransakningen inför -krigsrätterna. Naturligt är att Rossels ungdom, hans intelligens, hans militära skicklighet och hans fläckfria vandel skulle förvärfva honom sympati och i det längsta hos allmänheten underhålla hopet om att benådningskomiten skulie mildra hans straff, synnerligast som det var väl bekant, att Thiers ifrigt önskade den unge mannens benådning. Alt utslaget blef ett annat har sannolikt haft sin grund deruti, att benådningskomitån, med ögonen fästa på militär. andans förfall i franska armån, icke ansett sig kunna visa öfverseende med ett så eklatant brott mot militärlagarne, utan trott sig böra låta dem i Hela deras stränghet gå i fullbordan. Så resönnerar åtminstone, på ett ar undantag när, hela den parisiska pressen, hvilket emellertid icke hindrar den attj uttrycka det värmaste deltagande för Rossels sorgliga öde. Såsom ett bevis på denna Pariserpressens uppfattning anföra vi här några betraktelser ur den frisinnade och aktade tidningen Le Temps, hvilken rörande denna sak yttrar: Vår första pligt, vi våga säga det är pligten att vörda komitens beslut, Vi behöfva emellertid icke derför dölja, att våra hjertan skulle fröjdat sig öfver Rossels benådning, om benådning hade synts komitör möjlig. Men hvad vi känna om MRossel, så rättänkande i allt, om mean undantar den förvillelse, som störtade honom, -hans rent al romerska stränghet och oböjlighet, den obevekliga disciplin, med hvilken han under kommunen ville böja dem, söm vägrade att följa honom; allt berättigar oss till den tanken, att han icke knotat mot Bitt öde och att han erkänt dess rättvisa. Han dog som den antika tragediens hjeltar, ett offer för ett oförgonligt fel, men — vi få icke dölja det — af fri vilja begånget samt genom eget förvållande framkalladt. Fosterlandet förbehåller sig rättigheten att få begråta detta sitt barn, så löftesrikt och så beklagligt vilseledt. Hvad honom sjelf angår, skulle vi djupt miss: taga oss, om han icke föredrog döden framför en ohjelpligen bruten och fläckadlefnadsbana. Men vi ega icke blott rättighet att begråta Rossel på samma gäng vi fördöma hans förvillelse, utan det åligger oss äfven, oss alla, hela den nu varande generationen, som bär bördan af Frankrikes öden, den pligten att lägga på våra hjertan detta dystra och förfärliga föredöme och derar hemta nyttiga lärdomar, vördnad för lagarne och en religiös och patriotisk afsky för inbördeskriget. Förbannade vare för evigt de oenigheter, som skapa dylika förvillelsör och som kräfva dylika offer, och förbanade vare de vägar, som leda dit! Det är icke blott ett personligt felsteg, som Rossel försonat, det är våra inre stridigheter, det är vårt moraliska kaos, det ir den allmänna begreppsförvirringen, en örvirring nog stor att äfven ett till utseenlet så stålsatt skaplynne kunde duka under lerför. Hvem känner icke inom sig, att han skulle blifvit benådad, om man varit säker om att det efter honom icke mera skulle comma att ficnas nägra lagöfverträdare af amma halt? Bemödom oss åtminstone, att let icke blir förgäfren, han betalt sin skuld, ch att hans död lär oss hvad vi alle i större ller mindre mån hafva behof utaf: hat mot ppror, tålamod, moderation, försonlighet och, ramför allt, vördogd för nationens vilja.