att man var hemma och kom och öppnade för mig. Jag frågade, om man icke behöfde någom gosse, som kunde litet af hvarje. Nej det gjorde man visst inte Och så slögs dörren igen: z Z ch ingenatfides, hvarken denna eller påföljande dagen, kunde jag hitta på någon, som behöfde mig; och när härtill kommer, att min kassa började att smälta ihop, till följd af, att jag icke kunde undvara mat och nättqvarter, så förstår man kanske, att jag, vid aftonen af andra dagen, började käntia mig litet ensam midt i menniskovimlet. Jag satte mig nedslagen och trött nedersta steget af en trappa och började betrakta de förbigående. Bäst jag ssit så, kommo två -herrar, hvardera med en-portfölj under armen, fram ifrån en tvärgata, och under det de pratande skulle gå pptör trappan, der jag sätt, höll den ene. på att spatsera rakt på mig. Din lilla A—n, har du satt dig här för att gentilt folk -skalk ramla omkull på dig., undrade han. Nej, svarade jag och makade mig åt s dan, jag var bara trött och visste inte, hvart: jag skulle taga vägen. Jag har gått hela. dagen och försökt att få mig tjenst; men det är ingen som vill ha mig. Nej det tror jag rasande välv, skrattade han, hvad skulle man med eh sådan byting som, du, till? Åhjo, jag kan litet af hvarje,, förklarade jag och såg upp i hans ansigte. Det var rackert och ädelt samt log emot mig såsom n klar solskensdag. Han är bestämdt okristligt rik, tänkte ag. Kunde jag få tjenst hos honom, så oro då min lycka gjord.. Kommöer du ej, Knut, sade i detsamma ned graflik basröst den andre herrn, som edan stigit-upp för trappan. . JO, genast.o Han ämnade gå förbi mig. )gonblicket var afgörande. (Forts.)