om, att jag skulle redligt hålla, och begaf mig så af på stora vägen till hufvadstaden. FJORTONDE KAPITLET. Det är då så ofta skrifvet, att hvarenda menniska är en del i det storx maskineriet, en kugge, ett hjul, en skruf, en cylinder eller någonting dylikt, att det borde vara en sanning. Men det vissa är åtminstone, att det kan vara ganska benigt för en och annan sådan liten skruf eller kugge att hitta rätt på den plats, der han behöfs, Öfverallt tycks et upptaget, och det stora maskineriet gar sin gång lika bra, när han står utanföre det, som om han vore med i det. Det är platt ingenting, som stannar eller går sönder, derföre att han fattas. Denna erfarenhet yar min allra första erfarenhet efter ankomsten till Stockholm, der jag gjorde mitt intåg på morgonen af tredje dagen efter sedan jag lemnat mitt förra hem. om jag icke hade nägra rekommendationer eller bakanta, eller något ställe, der man väntade mig eller någonting alls, till hvilket jag! stod i något slags; förhållande, i den stora staden, tyckte jag, att det var så godt att icke förhala tiden, utan så gerna först om sist skaffa mig en bra plats 1 något at le stora husen, som radade upp sig för mina eundrande blickar. Jag tog alltså mitt nyte i ena handen och käppen iden andra; å att det skulle se städadt ut,-gick in i örsta, bästa hus, steg uppför en bred, präkig trappa och kom så in i en förstuga med re stora, hvita pardörrar prydda med beofsade snören. Jag knackade sakta på den na. Ingen svarade. Jag knackade omigen, tet härdare. Det hjelpte icke. Jag förökte öppna dörren. Det gickvicke. Ingen hemma här,, tänkte jag och gick ill nästa dörr, der jag försökte på samma ätt och med samma påföljd. Och så gick et vid hvarenda dörr i hela huset. I nästa hus, der det icke var så gentilt, ch der dörrarne voro mindre och utan tofar och grannlåt, gick det bättre så tillvida,