skriker, väsnag, hotar, förolämpar till och!n ned. Aldrig någonsin såg man en argarelk prelat; hans predikan blir en diatrib ochlq hans herdestaf en knölpåk. Hur mycket skulle icke biskopens af Orlbans sak vinna pä att bli diskuterad af en mindre hetlefrad ä och mera evangelisk herde! Hr Duapanloup föreställer sig måhända att stora ord äro skäl; ban bedrar sig, stora ord gälla i våra dagar inte mera än munkarna gjorde det på Pascals tid. Låtom oss önska den eldige prelaten (såsom talesättet lyder) att himmeln uppmjukar honom en smula; ty, säger evangelium, den gode herden tar det borttappade fåret och lägger det på sina axlar o. 8. V. Men den heliga skrift uppmanar inte den gode herden att slå gönder sin staf på det stackars djurets rygg. Sedan vi nu yttrat detta och uttryckt vårt beklagande, att den hedervärde hr Dupanloup icke iakttagit samma moderation och lugn i sin epistel som Gambetta i sitt tal, skola vi kasta en blick på sjelfva brefvet, utan att fästa oss vid de personliga utfall, hvaraf det hvimlar och ntan att ens upptaga till skärskådande den besynnerliga förebråelse, som författaren riktar mot Gambetta, derför att ban användt sådana uttryck som arbetets politik och rättvisans idg. Dessa ord hafva haft den egenskapen att ingifva prelaten fasa, emedan de blifvit använda, säger han, af Internationale. Vi skulle vilja taga oss den friheten att! spörja hr Dagenloup, om han från sin ordbok förvisst orden religion och samvete, dert öfver en Torguemadgs eller PDabois läppar? Hvartill skulle ? Allt detta är ju, för att begagn? e:t ord, som flere gånger förekommer i biszopens skrifvelse, bara dumheter, Axi fattaren upptager bärefter till gran stskilliga af de i den biskopliga skrifvelsen förekommande beskyllningar mot Gambetta och sedan han på ett ironiskt give lande sätt vederlagt de samma, fortsätter han: Hr Dupanloup har velat upphäfva ett ljudeligt varningsrop vid den hotande ntsigten till en ny undervisningslag, hvilken han fruktar såsom allt för liberal. Han slår alarmtrumman för högerns soldater och uttrycker sin rädsla för de af generalråden franistälda önskningarne; ban darrar vid tanken på att Frankriko inom kort skall antaga ett annat undervisningssystem än det som fört landet till de hårdaste pröfningarne i dess historia. Vi förstå denna fasa hos den värdige prelaten, som skymtar de förebådade symptotomerna till en förändring i sionena, hvilken icke står i samklang med den underdånighet han fordrar. Men när man har den pretentionen att försvars en helig sak, öfverlemnar man sig icke åt utbrotten af den våldsammaste vrede och man tar icke hatet till rådgifvare. . Det är farligt att förråda dylika menskliga skröpligheter för de profana, som man vill omvända dem. Doesea öfverdrifter, dessa smädelser, dessa fisgerade skildringar vitna hvarken om klok politik eller sann religion och hr Dapanloups passionerade bref är ett nytt bevis på hur riskabelt detär att hopblanda religion och politik. Man har sett några kyrkans män, som blifvit framstående statsmän, men de ha varit lugna och tidslörhållandena annorlunda än de nu varande. Hr Dupanloup är bestämåt allt för nervös för polltiken. Furst Metternich har begärt afsked från sin befattning såsom österrikisk ambassadör i Paris, och österrikiska regeringen har beviljat detta afsked. I anseende till det intima förhållande, hvari han och hans hustru stått till det störtade kejsårdömet ser man iParisicke ogerna hans afgång. Såsom vi redan nämnt har den tyska riksdagen kort före sessionens afslutande med 179 röster mot-108 antagit den af den baierske medlemmen Bising föreslagna lagen om presters bestraffande med ända till 2 års fängelse för missbruk af predikstolen i politiska syften. Den jemförelsevis svaga majoritet, som denna lag erhöll i parlamentet, är mycket karakteristirk, och detta så mycket mera som den mot de ultramontana anspråken ogynnsamma stämningen är den inom församlingen vida öfvervägande. Hvad tom är ännu mera betecknande är, att det nationallibersla partiet i allmänhet är emot denna lag. National-Zeitung innehåller i detta hänseende ena ganska märklig artikel, Tidningen betraktar denna exceptionella. lag, som ser bort från den allmänna rätten för att komma åt en särskild kläss al medborgare, en högst betänklig sak, hvilken erinrar om de reaktionära besluten i Karlsbad 1819. Den förutsäger, att lagen icke allenast icke skall vara tillräcklig att förhindra presterskapets missbruk af sitt inflytande på det borgerliga och politiska området, utan att det snarare skall bidraga till att sönderslita de sista band, som förena kyrkan med staten. Blutligen förklarar den liberala tidningen, att presver skapets missbruk af sin ställning icke är på långt när så farligt som missbruket af den borgerliga makten, och att den allmänna lagstiftningen i alla fall bör-vara tillräcklig att undertrycka dessa tilltag. Organet för den tyska ultramontanismen, Germania, Har till och med uttänkt ett sinnrikt -medel för presterskapet att kringgå de stränga bestämmelserna i lagen genom att ställa sig under den allmänna rätten. Våra prester, säger nämnda tidning, skola hädanefter på folkmöten säga sina sockenbor hvad de icke mera våga säga i kyrkorna. Till sitt förfogande ha de vidare pressen, åt hvilken de nu skola egna sin verksamhet. Den tid är icke långt borta, då hvarje katolsk kommun skall ha