hand och sade adjö och marscherade derpå ut genom gärdsgrinden. Och så hade jag icke något hem eller något huld och skydd mer i verlden, utan det var nu igen alldeles såsom när jag var liten och stod utelåst. Men om det också drog ut, innan dörren öppnades då, så öppnades den dock omsider, och så kunde det nog blifva nu med. Och efter en sista afskedsblick åt klipporna, gården och hafvet, vek jag af på den välkända vägen nedåt byn och skolhuset, der jag stannade i förbifarten för att taga adjö af Lydia och hennes föräldrar: Lydia var, utan skryt sagdt, förtviflad. Jag ser dig kanske aldrig mer igen, lilla Jakobs, soyftade hon. aJo, bevars,, förklarade jag modigt kämpande emot-min sorg. Lits du på mig. Jag kommer nog tillbaka.s Men hon hade ändöck sina tvifvelsmål. Och som det väl knappast gifs någon feminin varelse, som icke anser sitt älskade föremål ämnadt till någon lysande lott, så hade hon också, under det hon satte fram kaffe och sockerkringlor åt mig, sina funderingar huru det skulle blifva i fall. jag. blefve rik och ansedd. ? Då skall jag tänka alldeles detsamma som pu,, försäkrade jag. Vi skola dela allt; ty så mycket förstår jag då, att jag aldrig i verlden kan komma att hålla af någon så mycket som dig.. Och sedan jag derpå beseglat mina del-) ningsplaner genom att stoppa på mig alla de återstående sockerkringlorna; efter Lydia var för ledsen för att kunna äta, och dertill ytterligare två tolfskillingar, som hot smugglade till mig ur sin sparbössa samt tagit ett artigt afsked af herr och fru Peter: zens, tryckte jag för sista gången min lillaggrönrutiga barndomsväninna i mina armar, lofvade att aldrig tycka om nägon annan på jorden än henne, ett löfte, som jag med min dåvarande kunskap om hvad som fanns på jorden, var fullkomligt öfvertygad