duken med den lilla-röda bården kom först. fram och vättes ytterligare, fast han redam var så våt som han kunde bli, och så kom efter hand följande oroande meddelande fram: Mor Katarina hade varit der på förmiddagen och aflagt visit hos fru Peterzens, och Lydia, som uuder tiden haft något slags anställning i rummet bredvid, hade blifvit i tillfälle att få höra, horu mor Katarina beskärmat sig öfver sin hårda, äktenskapliga lott i denna snöda verld och huru hon icke kunde: vara annat än tillfreds med, att det nu led: till slutet; ty sedan hon blef Erik Månssons hustru, hade hon icke haft någon glädja på den dag hon mindes. Och att det bara var för att få hennes hemmansdel och lägga. till sin egen, som han tagit henne, det hade hon nog fått inse; och att hans hbäg stått tillden: der Karolina, gom han var slägt med, men som ingenting hade, och som sedan blef gift med den der muraren, som söp ibjäl sig, det visste hela orten. Och till råga på allt, så hade han också tagit och födt upp hennes pojke alldeles . såsom. eget barn, och under hela den tid den ungen varit i hans hus, så hade ingen menniska. hört honom säga ett bårdt ord till honom, så att nog förstod man, hvem han ännu hade i sinnet. Men så myc, ket var då säkert, att bara Erik lagt ögonen ihop, så skulle pojken ur.huset, och inte frågade hon efter, hvar han tog sin komma;; bort skulle han: i Att denne pojke och jag voro alldeler en ch samma person var utom allt tvifvej, och let var alltså icke utan att LyGias beättelse gjorde ett visst afbräck i mina lugna ramtidspianer, så mycket mer som jag för ;gonblicket verkligen icke kunde fundera ut, war eller på hvad sätt jag skulle kunna taga nin komma i verlden. rm I AA