Du ljuger., sade han hårdt och skarpt. Man har satt dig der för att vakta, om det inte snart skall. bli slut. Bekännp. Han grep mig om handleden och såg så vildt och bittert på mig, att det var märkvärdigt, att jag icke blef rädd; men det blef jag ändock icke, utan såg igen på honom och svarade: Jag: har ingenting -att bekänna. Ingen har sagt till mig att sitta vid skåpet; men jag. brukar ändock göra det emellanåt, när de andra gå ut. Jag tänkte, att det var bättre, att jag var der än ingen. Så! skulle kanske behöfva dig, tror du, Skulle vara så eländig. Ånej, än håller jag stången. Gå du ut, gå bort till de andra, pojke. Jag behöfver ingen. Iogen har med mig att göra.o Han eläppte min hand och vände ansigte bort, och jag gick och tog min mössa för att gå min. väg; men sär jag kom till dörren, tåg jeg att han åter vände ansigtet efter mig. . ag skulle hellre sitta vid skåpet än gi ut, sade jag sakta och dröjande samt utan att rätt veta, huru jag hade det inombords, Sitt der dä, sade han kort, och jag gick tillbaka och intog min förra platz. Och så förgingo ett par timmar igen i djupaste tystnad; men jag märkte, att han derander ett par gånger såg bort ät det håll, der jag var. sJakob, sade han omsider. Jag skyndade till honom, Du blef visst af med din knif på qvällen. ban det blef jag då; men det var inte farligt. (Långe Jan hade nemligen genast blifvit örd till staden för att tagas om hand både sf rättvisa och läkare, och i villervallan hade nan visst tagit min knif med.) Du saknar den allt ändå? så mm