vid elden af sitt eget raseri, och att lågorna ökades och brännsåren blefvo allt djupare invid den liknöjdhet och kyla, som omgåfvo honom och hvilka liksom lindormen i sagan ripglade sig orskring hans hjertas borg och gjorde den allt ointagligare och otillgäpgligare, . : Och så låg han der dag efter dag, och de tre såren blefvo allt värre och de inre allt jupare och hans ansigte mörknade till allt mera, så att han föreföll såsom en fruktansvärd natt, ivom hvars dunkel en fruktansvärd vådeld rasade. Han var en fjettrad Promethens, blödande under den gnagande gamen och ursinnigt förbannande och dystert trotsande-sitt öde. Så ungefär stodo förhållandena, då vi en förmiddag åter befunno oss allena i stugan, han och jag. Han, låg såsom. vanligt med den vanliga spilkumrmen med syrlig soppa på stolen bredvid sig, och jag satt, såzom jag emellanåt brukade, emellan det blåmålade skåpet och väggen och betraktade honom, utan att han märkte mig, Uch derifrån kom jag nu att se, huru han sträckte ut sin friska and efter spilkummen; men icke kunde nå den, emedan stolen kommit att blifva någet skjuten ifrån sängen, och huru han derefter me handen falla tillbaka med en dof förbannelse, Jag skyndade mig fram för att jräcka honom spilkummen. Det var första gången som jag varit framme vid hans säng, Han såg nästan förvånad på mig och när han druckit, sade han tvärt och kärft: Hvar kom du ifrån ?, Jag har suttit derborta vid skåpet, förclarade jag. Hvem har satt dig der? Ingen, Jag tänkte bara, att någon kansko ändock borde vara ione..