fordom så starke och befsllande herrskaren, nu maktlös och beroende af andra. Och intet sade han; men af mörkret, som djupare än någonsin, dragit sig öfver hans bleka ansigte, kunde man se, att det styfva. sinnet derinnanför sjöd och jäste under tvängströr jän af plågor och maktlöshet. Och herr -Peterazens kom och gick och talade emellanåt hemlighetsfollt med mor Katarina borta i någon vrå och skakade dervid på hufvudet, och mor Katarina tycktes mig härunder blifva allt längre och längre och efter hand allt myndigare och myndigare och började utdela befallningar till drängarne och igorna, angående göromålen för dagen, och ns, som också föreföll att hafva vuxit ett par tum sedan olyckshändelsen, lade äfven sitt ord med i laget. Men den sjuke låtsade man icke särdeles oi, Tjenstefolket begaf sig ut till sitt arbete, Mäns giek också ut och mor Katarina försvann genom köksdörren, sedan hon helt tvärt och tyst satt en spilkam med syrlig soppa på stolen invid mannens säng, och så fick han ligga der lika ensam som han gått i sin styrkas dagar, Och jag gick och satte mig i hörnet borta vid det blåmålade skåpet och tittade på sjukbädden och honom, som låg der, och såg hovom stundom knytande den friska handen emet taket såsom hade han varit vred på någon deruppe och stundom stirrande omkring sig med blickar, som lyste så som hade någon het brand legat derinnanför och velat kasta eld öfver hela stugan. Då förstod jag icke riktigt, hura han hade det inombords, utan blott att det grämdehonom att ligga och plågas; men senare itiden insåg jag, att hans starka, högmodiga sinne ok St Tä och IksOa fÖrbvände sig själ