Aftonbladet – 1 december 1871, sida 3

— Att både begrunda och behjerta. Under denna robrik offeotliggör NorrbottensKuriren ett af ordföranden för stadsfullmäktige i Luleå, telegrafkommissarien A. Cajanus, hos fallmäktige väckt förslag att bringa i tillämpniog den nya fattigvårdeförordnin, gens maning, att fattigvårdssamhälle bör verka derför, att genom inrättanda af sparoch nödhjelpskassor eller medelst andra tjenNga åtgärder framtida fattigvårdsbehotimöjs ligaste mån förebygges. Etter en inledning i hvilken motionären påpekar den olika karakteren i den gamla och den nya fattigvårdslagstiftningen samt den af oss nyss anförda maningen, yttrar han: Mine herrar! Det är vi som 1 detta fall representera detta samhälle. Det tillhör oss att visa oss mäktiga af samma upphöjda åskådning, som dikterat den nya förordningen. Varen öfvertygle om, att om vi än blifva ett af de första samällen, som verka något i denna anda, vi dock icke skola bli det enda eller sista! Jag föreslår derföre, att af stadens medel från och med nästa ärs början för hvarje barn, som födes, ett visst belopp för dess räkning insättes i kapitaloch lifränteanstalt, hvarifrån sedermera vid viss ålder till delegaren utbetalag lifränta eller pension. Jag har icke velat undaptaga något enda barn från denna välgerning. Man vet vanligen huru kapitalet vexlar och ingen kan förutsäga, huru det fördelat sig om 40—50 är. Man behöfver blott tänka på, huru ytterst få affärsfirmor blifva hundraåriga, och det vore icke ens underkastadt någon möda att räkna dem som blifva 50 år eller till och med 25. Den,som ny Igfver sorgfritt, kan inom ett sådant tidsmått lefva i atmod, och den, som nu uppväxer under torftaket, kan då vara millionär. Tanken på framtiden måste således vara en gemensam tillhörighet, ty framtidens rättvisa födes af stundens rättvisas. IMen om det är en rättvisa att samhället tänker för alla sina para, så är det ock äfven en rättvisa, att sådana föräldrar, för Hvilkas barn samhället för närvarande icke kunde behöfva bekymra sig, lemna ett sambällets bidrag motsvarande belopp till förstärkning af den fond, hvarur en gång lifränta skall utgå till barn, hvilkas föräldrar äro i mindre goda omständigheter. I detta samhälle födas årligen 50—60 barn. Jag beräknar antalet till jemt 60. Om nu samhället insätter 5 rår i lifränteanstalt för hvarje nyfödt barn, uppkommer en årlig utgift af 300 rår. Ingen kan väl påstå, att en sådan uppoffring vore synnerligt betungande, och jag tror, att vi kunde skatta oss lyckliga, om alla utgifter från stadens