så att det lyser på domedag... Vid den svartaste djefvuln,.. Om jag bara hade en kvif i nacken på en af er,,. En knif — jag hörde knappast mera. Här i min rockficka uppe vil mitt skälivande hjerta låg min dyrbaraste skatt, en stor fällknif, som jag för några veckor sedan fått af Erik Månsson sjelf, bäst under det jag med vemodiga blickar satt och betraktade huru Måns täljde. Han hade helt plötsligt kastat den utåt golfvet till mig, och jag bade icke ens vägat att tacka honom; men om jag nu kunde kasta den tillbaka till honom... Ja, om jag ändå kunde våga det! Jag kraflade mig upp ur mitt gömställe. Ingen säg mig. Det var kanske icke så farligt. Om jag nu bara kunde komma up på klippopteprårget bredvid dem, så kunde jag lägga mig på magen, krypa fram till kanten och räcka ned knifven till honom. Jag försökte klättra upp. Det gick. Jag darrade väl af ångest till att börja med; men så kom är igen att tänka på, huru han tagit mig till sig första aftonen, när ingen ville sitta bredvid mig — och så knifven! horn lycklig hade jag icke varit öfver den. Och så kände jag mig bättre till mod, Jag tog fram min skatt oeh 108 upp det hreda, skarpa, dugtiga bladet och så krö jag förseriet framåt klippkanten och stac hufvudet helt litet utanför för att titta. Med ryggen vänd mot väggen af utsprånget stod Länge Jan med armarne slingrade emellan Erik Månssons och det lurfviga hufvudet endast några tum ifrån mitt ansigte. I hang högra band urskilde a med möda en stor knif, hvars hugg Erik Månsson sökte att parera med sin venstra arm, nader det att hans väldiga fötter med de jornskodda stöflorne utdelade spark på er till Lars, som sökte anfalla honom på sidan,