Herr Peterzens blef mycket bestört och hans fru, som inifrån rummet uppfångat, att Erik Månsson blifvit halft ibjälhuggen med knif, blef också mycket bestört och störtade för mera kunskaps vinnande till fönstret, der hon lutade sig fram öfver sin äkta hälft, så att hennes haka kom att hvila på hans hjessa, något som lät de båda hufvudena i sina hvita nattmössor afteckna sig likt ett par stora snöbollar, lagda på hvarandra. Jag bad, att herr Peterzens skulle vara god och komma strax; men hån ville först hafva reda på, om jag visste, åt hvilket håll .mördarne begifvit sig; han hoppades, att det icke var åt den trakten, sori han skulle passera för att komma till Erik Månsson, han hade dessutom helst sett, att man skickat de båda stora drängarne med laddade bössor för att följa honom; och så ville hans fru hafva reda på de närmare omständigheterna, och sedan jag svarat så godt jag kunde å alla frågor, att det var Långe Jan och sars och att Långe Jan blifvit liggande; men Lars sprungit sin väg, så förklarade hon, att hon länge väntat, att det skulle gå Erik Månsson illa; ty himlens straff måste till slot omsma öfver den, som glömde hvad han var skyldig sin hustru, och först sedan hon afslutat denna harang med ett: Du ser nu, Peterzens, huru det kan gå, hvarvid hon borrade sin haka ännu hårdare emot sin Laurens nattmössa, såsom ville hon riktigt borra n varningen i hans hufvud, lossade hon på asten och knuffade undan honom med befallning att skynda sig att kläda sig samt icke slömma boken och plåsterlådan. Och så -vspdrade herr Peterzens och jag ipp öfver gärdena till Erik Månssons gård, ag med plåsterlådan och han med boken. (Fortr.)