Det var en fruktansvärd strid. Erik Månssom försvarade sig såsom ett ursinnigt vilde ur, Men länge till skulle han icke kunna fortsätta så, och huru skulle jag kunna få knitven till honom. Det var nästan omöjligt. Men bjelpa honom på något sätt måste jag, det kände jag på mig, ty de der samma tänkarne, som jag aldrig tänkt förr, ville icke lemna mig. Jag stirrade på Långe Jans nacke. Det var dit som Erik Månsson ville hafva knifven. Jag ryste. Man hvad skulle det hafva blifvit af mig, om icke Erik Månsson tagit vara på mig? Såsom en liten gapande, utsvulten fågelunge låg jag ensam i verlden, då hans mäktiga vinge skyddande bredde sig ut öfver mig, och om jag är suttit rädd och i mörker och kyla under det skyddet, så hade jag dock suttit säkert. Ochnu när den väldige örnen höll på att falla, kände jag första gången djupt, hvad hans vingar varit och voro för mig. Och gripen af den känslan, fattade jag med båda händerna om skaftet på min älskade knif och stötte den af alla krafter ned i Långe Jans nacke. Ett förfärligt oväsen peta nu, men alltsammans gick rundtomkriog för mina ögon, tills jag såg Långe Jan digoa till marken och -försvinna i dupklet, Det var deruppifrån, hörde jag i detsamma Erik Månsson säga. Hvem är på klippan ? Det är jago, hviskade jag. Hvilken jag? ; Jag, Jakob. Det var min fällknif. Bra. Kom ned, pojke.n Jag steg skyndsamt ned samma väg som ag klättrat upp, j rik Månsson tog mig vid handen — det kade han aldrig fört gjort — och började