Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

JAKOB STENS HÄNDELSER.) At MATTIS. Styf och myndig satte han sig ned, och hans hustru kokade maten och dukade bordet, och sonen gick der tvär och tyst, och ingendera sade ett ord, som i hans inre kunde väcka upp värme och vekhet, i fall sådan tilläfventyrs fanns der, Sjelf egde han lika litet i sitt tal som i sitt väsende något af detta solljus, som förmår att locka fram lifvets rosor på vår väg, och som intet enda kärlekens blomster sjeltmant ville växa der och med sitt färgrika leende få honom att böja sig ned för att nå det, så vande han sig allt mer och mer vid att gå rak och oböjlig; Man lydde honom stelt och tvunget, emedan man fruktade honom. Men ingen älskade honom, ingen tycktes hafva förstått att tränga igenora den sträfva barken kring hars sinne eller mildra den hårda klangen i hans stämma, oci så kom barken att tjockna ke alltmera och stänman att ljuda allt hårare. Han vande sig vid att umbära lifvets bästa glädje; men en naturlig följd af detta var, att han också lärde sig att umbära menniskorna. Han såg bort ifrån dem för att se på sig sjolf, tänka på sig sjelf, lefva för sig själf. Han gaf ett intryck af någonticg ensamt och ödsligt, antingen han satt sträng och myndig inne i sin boning, eller gick på sina egor befallande, högmodig och färdig att till sta andedraget kämpa med den hårda, magra, stonbundna marken om sina skördar. Så Ar DB. JM 18,