Aftonbladet – 30 november 1871, sida 2

Rd nn vid denna tid stadgat sig tilliPeterzens efter hepnes pappa, som begyat med att heta Lars Petterson!, men somysedan han. gjort bekantskap med sin nuvarande maka, hvilken följde med sin tids civilisation och hade en afgjord böjelse föratt ifrån det simpla sträfva upp till en sann förfining, fått, först under fästmanstiden sitt vulgära namn Lars förändradt, till Laurens, och sedan efter hand det lika vulgära Petterson omstöpt törst till Peterzon, och sedan, när det visade sig, att folk icke lade tillräckligt märke vid skilnaden emellan 8 och z, till Peterzens. Huruvida högbemäldeherr Laurens Peterzens sjelf delade fru Ulrika Peterzens finare tendenser i detta fall torde vara vissa tvifvel underkastadt, men hvad man med sall trygghet kan påstå är, att saken, i likhet med en hel mängd andra icom Peterzerska huset, gick lika bra för sig, hvad än sedan berr Laurens tysthet behagade tycka om dem. Jag skrifver med flit: i tysthet; ty detta var det enda sätt, hvarpå herr. Lanrens, sedan hans små runda knän hvilat i hvar sin lilla runda håla på kullerstolen, kunde åtnjuta förmånen att hafva ett eget tycke om någonting, hvarom hans ledsagerska på lifvets stråt funnit för godt att tänka någonting annat. Det är verkligen icke öfverdrifvet, om jag säger, att min Lydias lilla pappa hade en den allra mildaste och frommaste uppsyn, och ett det allra frommaste och mildaste sätt, som man kan tänka sig, så länge han larfvade inom synhåll för sin Ulrikas mörkt eldiga ögon; men man gör honom också lika litet någon orättvisa, om man påstår, att maktlystnadens extrakt icke alldeles dunstat bört ur hans lilla kropp, utan att det låg der innerst och jäste såsom en ädel drufva nedtryckt under den äktenskapliga vinpressen