Aftonbladet – 29 november 1871, sida 3

och hennes gång var heller icke såsom den brukade. Och sedan vi kommit in, gjorde hon icke efter vanligheten upp eld i spisela, utan tände endast på den lilla, emala ljusbiten, som stod i vår bleckstake på muren och satte sig derefter på en stol med armbågarne emot knäna och ensigtet gömdt i båda händerna. Och jag tordes icke säga ett ord, utan kröp beklämd in i min vrå, och så satto vi utfrusna och genomvåta midt emot hvarandra i det kalla, ödsliga rummet, som vid det matta, flämtande ljusskenet tycktes än fattigare och eländigare än vanligt. Och jag betraktade min mor och jag betraktade ljuset, hvars veke blef allt längre och hvars sken blef allt mattare, och jag undrade när vi skulle äta och hvarför min jar aldrig kom och hvarför vi skulle frysa, när vedpinnarne lågo bredvid spishällen, och så slocknade ljuset och jag kröp ihop invid väggen, och så minns jag ingenting, förrän jag med ens hörde ett stönande i sängen intill mig, och när jag slog upp ögonen, så sken dagen in i rummet och min mor låg i sängen och hennes ansigte var alldeles blått och hennes tänder skallrade emot hvarandra. Oeh jag fick taga all vår halm och breda öfver henne och sedan kläderna i kistan, och så fick jag göra upp eld i spiseln, och framför den bief jag snart vsrm; men min mor fortfor ännu mycket länge att ligga blå, tills hon med ens bief alldeles röd och jag fick plocka af henne kläderna och halmen igen. Och så fortfor hon att vara röd, och jag såg på henne och undrade, om jag skulle våga att taga någon af brödkanterna i kistan, och till slat vågade jag det, och som det sick bra, så åt jag upp dem allihop, och min mor sade ingenting om fdet, utan begärde