Aftonbladet – 29 november 1871, sida 3

— Ar Fr —-e-ercr — m mWw—i— KK HX rina, sin fjortonårige son Måns, sina drängar och pigor, utan torpare, hästar, nötkreatar, svin, får, till och med kattorna och den stora gårdshunden visade en vies aktning för hans när het och en ödmjuk undfallenhet för hang vilja. Och om det var följderna af hans uppfostringssystem eller verkan af en viss egen sjelfbevarelseinstinkt kan jag icke säga, men säkert är att svinen aldrig gjorde ofred åt det håll der han för tillfället befann sig, eller att det föll hans allra istadigaste häst in att vara istadig när han körde eller selade honom, och om hunden sof aldrig så godt på trappan, så vaknade han alltid när Erik Månssons väldiga steg knarrade eller dånade i närheten, för att hartigt och med vördnadsfull rörelse på svansen vika åt sidan. Han gick fram ibland menniskorna och djuren på sina egor ungefär på samms sätt som höststormen gick fram öfver sädesaxen på hans åkrar. Det var någonting nedböjande i bådas annalkande. Men när han icke längre syntes, då rätade det nedböjda åter upp sig och lyfte hufvudet i vädret, snarlikt en gittig, hväsande orm, som reser sig, färdig att fa ga den tunga fot, under hvilken han nyss låg nedirampad och maktlös. Det förödmjukade och nedtryckta bämnade sig här — såsom allestädes, der icke ända till sista grandet af jäsämne blifvit pressadt bort ur sionet — med en dof, hemlig förbittring. När Erik Månsson trädde in i sin boning, så fann han der allt i den ordning, som han befallt; men någonting 7 era fann han också icke. Ingen såg glad ut öfver att han kom, utan hans närhet föll tvärtemot såsom en tusg slagskugga öfver hemmet, och i detta tunga, tryckande mörker mörknade han sjolf till alltmera . Forts.)